Längtan till torpets historiefyllda rymd.

 

Torpflickan.

Sörjen Kandals dotter, gröna lunder!
Såsom edra blommors blida stunder,
Voro hennes glada stunder korta.
Sörjen, gröna lunder! Hon är borta.

Kan ej dödens mulna engel skona?
Skall naturen, att sitt fall försona,
Åt en makt, som härjar och föröder,
Offra allt det ädlaste, hon föder?

Kan väl grafvens mossbetäckta gömma
Glädas åt det sköna, åt det ömma?
Älskas Kandals barn af dödens salar,
Som af Lannas grottor, Vanhais dalar?

O, du var så skön, begråtna flicka!
Ingen yngling stannar mer att dricka
Vid din blåa källa, ty derinne
Ser han blott din saknad och ditt minne.

O, så länge du besökte källan,
Glömdes hennes täcka stränder sällan.
Ofta, af ett fåfängt hopp bedragen,
Kunde herden der fördrömma dagen.

Trånans suckar, glädjens gälla stämma
Voro vid dess bölja då som hemma,
Och så långt hon flöt, den spegelklara,
Hördes sång och muntra flöjter bara.

Lyssnen icke, Lannas gråa hallar!
Kandals dotter går ej mer och vallar;
Fåfängt sörja edra stumma echo
Hennes toner, som för alltid veko.

Tomt är nu på Vanhais betesmarker,
Inga hjordar irra i dess parker;
Någon fogel blott, som höken jagar,
Flyger der från träd till träd och klagar.

Son af Vanhais, du, som främst bland alla
Älskades af detta nu så kalla,
Detta fordom, ack, så varma hjerta,
Säg, hvar dväljs du ensam med din smärta?

Tystnat har din yxa re’n i skogen,
Ty en flicka gick ej mer förtrogen
Och besvarade din röst från hagen,
Då du, lockande, höll opp med slagen.

Högt på stranden ser man nu din julle,
Liksom om du aldrig mera skulle
Kasta ut för fjärdens skaror näten,
Af hvartenda älskadt värf förgäten.

O, bland kyrkogårdens sorgsna pilar
Slog du läger, der din flicka hvilar,
Och då dagen släcks och tändes åter,
Sitter du vid hennes graf och gråter.

Sörjen Kandals dotter, gröna lunder!
Såsom edra blommors blida stunder,
Voro hennes glada stunder korta.
Sörjen, gröna lunder! Hon är borta

Johan Ludvig Runeberg




Det är så skönt med värs och rim ibland...

Konstnären, jag och kyrkan.

För några år sedan impulsköpte jag ett verk av Pauliina Turakka.
I samma stund jag såg tavlan ville jag ha den.
Min subjektiva uppfattning om tavlan kommer här:
P.T. hade en sommardag tagit sängbotten ur en juniorsäng på skoj eller i brist på målarduk och sedan gått ut och målat av det hon såg.
Inget pet och påt, stora penseldrag och mycket färger.
Den är jättestor, för stor för mina väggar, så därför har den blivit liggande hemma hos oss, men nu har plötsligt väggyta frigjorts och det är dags för den att komma upp för beskådan.
Den hade ingen ram och jag minns att P.T. sa att det bara skulle vara en list runt den, men jag fick en annan idé.

Jag  köpte hamparep och spikade fast runt kanten och blev riktigt nöjd med resultatet.

Det är roligt att notera att P.T. är så "laid back" till kyrkan att hon målar den liten i ett hörn och målar dessutom av sina fötter på samma tavla. Kul!
På samma sätt uppfattar jag att jag med åren börjat känna för "min" kyrka.
Den är vacker bland blommor och blader och den skall finnas där i bakgrunden...
men man får ändå inte ta det för allvarligt.

Jag önskar Pauliina Turakka stor framgång i sin konstnärskarriär.

Nonsensdag.

Kan en dag vara en nonsensdag?  Har dagen inte tillfört dig någonting?
Naturligtvis inte! Alla dagar ger dig något, är inte gårdagen lik, inte heller morgondagen.
Jag skulle till att rensa i min kamera och hittade då denna bild.

En nonsensbild av ingenting, en trottoarkant!
Betydelselöst kan tänka, men inte om man är rullstolsbunden. Det är en imponerande höjd på kanten, knappast någon har krafter att rulla upp sin stol uppför denna kant, om det ens går.
Jag noterar också tillplattad ölburk, kastad som skräp, vilket det också är då man oftast inte får lyfta någon pant för burkarna.

Det har varit omöjligt att tvinga rederierna till denna merkostnad, men skulle de gjort det hade vi haft en renare värld... kanske...

På fotografiet finns också en överlevare av guds nåde.
Hur kunde denna planta överleva sommarens hårda torka... mellan två trottoarplattor?
Det talar till oss uppmanande. Man får inte ge upp! Kanske det är just det jag skall ta till mig denna dag?
Plantan är den illaberyktade Gråbon, så farlig för pollenallergikerna, men en romantisk blomma för min del.
En natt för många,  många, många, många, MÅNGA år sedan uppvaktade jag min man med denna blomma... famnen full. Nu verkar det som om vårt äktenskap är av samma natur.
Även det en överlevare av sitt slag.

Varmglänsande koppar.

Med snigelfart går spisrenoveringen framåt. Så känns det när man är ivrig förstås.
Spisinsatsen är i alla fall på plats och vi har eldat i den. Murningen verkade tät och stugan fylldes förutom av värme, av djupa lättade suckar.
Det finns en vattenbehållare från gamla spisen, men den passar inte riktigt nu.
Därför har jag med ljus och lykta sökt den modell som krävs... Begagnad tack!
Och inte från Malmötrakten eller Kiruna, då man själv bor ung. mitt emellan.
En ny kostar lika mycket som den begagnade, men helrenoverade spisinsatsen.

Visst! En skönhet!
Tänk för ert inre:
Det är Lucia... och vi har just druckit vit glögg från Kökar...
Då stiger jag upp från myset, går till den knäppande spisen och tappar upp varmt vatten för att diska glöggmuggarna...
Nog lockar det alltid, det måste jag säga!

Runt runtomkring mig.

Vilket busväder det har varit det sista dygnet.
Vi står ändå i startgroparna för att fara ut till torpet. Vi längtar så efter att få spisen inmurad så att vi kan få göra en proveldning. Då gör det inget att det blåser storm och  småspik...
Fast småspik? En sanning kommer nu:
Droppar är inte droppformade när de faller.
"Men visste du inte det gamla människan?"
"Naeee inte riktigt, jag var sjuk den dan man snackade regndroppar i skolan."

Bevis.