Jaha, vad finns det för sevärt i Örebro då?

Svänger nu kosan västerut, bäst att ta reda på vad
 som väntas.

Svampen, vattentorn sett från det hållet som jag inte yrvaken vill se  04.45 med endast en sko på foten, främmande keps på huvudet och en illa tilltygad cykel bredvid.

Slottet. Undrar hur hög fastighetsskatten är???

Rätt stor kanin i ekivok ställning som  klassas som konst.

Mera konst. Sno den där ni!

... och så har de så trångt i skogen att de vallat in alla kräk inomhus.
Bäst jag far och släpper ut dem.


Kära Örebroare, ...jag kommer.

Grattis syrran!

Skulle jag varit så nära kunde vi ha roat oss så här: Så undrar folk varför man får ont i skallen av champagne. GRATTIS!

Midsommar, skrock, fanstyg och magi.

Nu skall jag servera en liten midsommarhistoria.

Strax innan butiken skulle stänga på midsommaraftonen insåg jag att då var tiden mogen att införskaffa föda till den tre dagar långa helgen.
Trots att det var i sista stund för helghandel, var det ändå full kommers i butiken.
När jag kom in så noterade jag dystert att jordgubbarna var slut, men en sista påse dill låg kvar och väntade på mig och den tog jag.
Min varukorg fylldes snabbt upp och jag var egentligen ganska nöjd när jag hörde ett samtal:
En röst var missnöjd och en röst var beklagande.
En affärsanställd och  en bekant rörmokare stod och pratade.
" Nej, tyvärr dillen var slut.... kanske du kan ta torkad dill?"
(I min vagn låg sista påsen, stor och präktig.)
Suck!
Jag lade mig i.
"Du kan inte fara hem till frun med torkad dill på midsommaraftonen", sade jag indignerat till rörmokaren, "du får ta halva min påse".
Så vi delade på den och jag fick en rörmokarkram för besväret.
Jag fortsatte handla.
Det stod inte länge på så kom rörmokaren och ville betala halva.
"Du kunde bara inte ta emot dillen, bara så där! ", muttrade jag. Han hade just förstört den änglalika känslan som jag gick omkring med och jag blev nästan lite butter.
"Jaaa jaaaa." (jag)
"Räcker 1e?, Det var det enda jag hade på mig." (han)
"Jaaa, jaaa, trevlig midsommar!" (jag)

När jag några minuter senare passerade det lilla kontoret i butiken, stod min svägerska där.
"Du måste lotta!" Hojtade hon. "Det ligger 10 miljoner i potten!"
"Jaha, vad kostar det då?"
"1 e per rutfält."
Det var ju vad jag hade i fickan.
"Ok, jag skriver i en ruta."

När jag betalat och nästan plockat i alla mina varor kom butiksägaren med andan i halsen.
"Var det du som behövde dill? Det låg nämligen en påse inne i lagret, i en låda där den inte hörde hemma".
"Nä det var rörmokaren, men han har redan farit hem till frun för att koka nypotatisen."

Här finns nu en massa OM!
OM inte påsen ramlat ur lådan, OM inte rörmåkaren haft ett uppdrag att köpa dill, OM inte han råkat haft 1 euro i fickan, OM  jag vägrat ta emot slanten OM inte svägerskan fått syn på mig och hojtat.
 Det vet jag... OM jag inte satsat en euro så har jag ingen möjlighet att bli miljonär, nu finns möjligheten.

Så nu får ödet bestämma och de märkliga magiska krafterna som rår vid midsommar.
Vi får se hur långt det räcker...
...det borde vara dragning i kväll.

Midsommaraftonen.

Midsommaraftonensmorgon (aftonsmorgon?), startade tidigt med en tur över Delet med skärgårdsfärja.
Knappt hade tuppen fått upp ett öga förrän syster Ordjorden och jag fann oss vandrande längs stranden i akt och mening att plocka blommor till pappas grav.
Höskramla, Kråkvicker och Hjärtstilla, enkla blommor, men passande till en gammal skärgårdskarl en midsommarafton.


I år skulle denna bloggare fira midsommar intill hemmets härd.
No hard feeelings, det får duga det med, men nog slet det lite i kroppen att lämna torpet med nyklippta gräsmatta, trimmade buskage och röda väggar... men... plikten kallade.
Dock hann jag med att se en stångresning!

Därefter blev det en båttur ut till kanten av Ålandshav (som jag också KUNDE ha tagit bild av, ni vet blått möter blått)... och därefter mäktig midsommarmat innan det var dags att gå på

JOBB!

Sammanfattning av torpbesök.

Nu vet jag det.
På rekreationsstället Esplund får man ingen vila.

Direkt efter ankomst till torpet, som badade i sol och kvittrade av lyckliga fåglar och doftade av nyutspruckna bondrosor, bokstavligen kastade jag mig i grönsakslandet och kupade potatisen. Efter att det svettiga arbetet var avklarat konstaterade jag att det inte fanns bröd i frysen, (som jag dumt nog trodde), och jag ställde mig inne och bakade i det fina vädret.
Plötsligt var det dags för matlagning, vilket jag villigt ställde upp på, men jag gick dock ner till stranden medan potatisen kokade och grytan mustade till sig... och stoppade fötterna i det 13 grader kalla Delet.
Om jag haft kameran med mig till stranden så KUNDE jag ju ha tagit ett foto av ängsullen som darrade silkesvita och skimrande i bergskaren.

Jag KUNDE även ha tagit en bild av ett gammalt blomland vid torpet som glömts MEN, ...där en generös mängd med Irisar ändå hade klarat sig. Blommorna stod i en jättelik kudde av blodnäva som passat på att etablera sig. Blomshowerna i London som invigs av drottningen kan lägga ner.
Jag hann (säkert!) inte gå efter kameran och föreviga och bjuda er på den synen.
Om Elisabet av England, mot förmodan hade kommit och besökt även till MIN blomshow så hade jag väl ändå tagit mig tid... tror jag.
Denna dag slutade sent uppe på torpvinden för en utmattad torparkärring, sovande med glasögonen på näsan och den blodisande deckaren på magen.

Nästa dag vankades rekreationen "stålborstning av torpvägg och efter fullgott arbete målning av densamma."
Detta visade sig vara ett monotont och tråkigt arbete,  men detta löstes på eftermiddagen av den nu (på ena sidan) soluppbrända målaren genom att strategiskt placera en iskall cider i hängrännan. När kvällen kom fann man det som ett rent nöje att med rödfläckat ansikte och förlamad arm, vara uppflugen på en stege.
Rekommenderas!

Insikt.

Jag provade ett par sådana här.

Tiden då jag kunde gå i högklackat är nu tydligen oåterkalleligen förbi.
Vid första steget höll jag på att ramla framåt och flaxade desperat för att hållas på fötter.
Dom är ju runda i "bottnana"! (ja ja jag vet att det inte är rätt svenska, men så sa vi förr).
Sedan gjorde jag några prövande steg med böjda knän och baken rakt ut till försäljarens illa dolda glädje.
Skit också!
Jag vill ha blommiga skor!!

Va vadde

bakom vadden?

I ett anfall av givmildhet kidnappade jag mitt gudbarn (barn där ett öga syns) och min dotter (två ögon) och gästade det något skavda men fullt dugliga tivoli som gästade staden. Donnorna på bild var nöjda och jag fotograferade med spyorna lurande under adamsäpplet.
Jag hade nämligen en kvart tidigare mycket oklokt satt mig i en sådan där snurrmojäng. Det resulterade i att jag på spagettiben fick leta mig fram till utgången efter avklarad plåga. Det kändes som om jag gick i en roterande tunnel.
Nä, nä, man skall hålla sig hemma på köksgolvet bara. De är ju "slagi" stilla om jag inte varit och tittat för djupt i nån flaska.
ha ha ha ... apropå drink, jag läste drink recept idag...
Kanske golvet börjar gunga om man dricker för många "Hajögon".
(vodkasnaps med ett blåbär i)
Att folk bara orkar tänka ut sån´t där!

Recept och råd mot flygande farsot.

Är det bara jag som tycker att det är ovanligt mycket mygg i farten redan?
Här kommer kanske räddningen...

100 ml kokt vatten eller 80 ml kokt vatten och 20 ml äppelcidervinäger

eterisk olja av:
40 droppar citroneukalyptus
6 droppar geranium
4 droppar lavendel
2 droppar basilika
6 droppar tea tree
4 droppar cederträ atlas

1. Blanda allt i en ren sprayflaska.

2. Har du inte en del av oljorna, byt citroneukalyptus mot citronella eller citrongräs och de andra mot timjan eller pepparmynta.

3. Spraya kläder och hår samt okänsliga delar av huden, men akta slemhinnor, blunda och låt bli att andas in när du sprejar på dig.

4. Upprepa behandlingen cirka en gång i halvtimmen/timmen om du är ute bland mycket mygg.

 Man kan även binda en krans av pors (jag vet inte var man hittar pors) och sätta på huvudet... Skvattram eller Getpors som jag brukar säga, fungerar också rätt bra.

 Lite lömsk blir man ju på Getporskransen. Jag brukar känna av huvudvärk bara att gå över en Getporsmosse.

 Annars...

Stinkande socka nytt vapen mot mygg

Den får ni ingen bild på för ni har säkert en hemma att beskåda.

Ingen rast och ingen ro...

För att vara fullt säkra på att inte vila i onödan, så hade vi i familjen lovat att ta hand om en kiosk i fyra timmar idag för Alandiacuppens del + att vara något som kallas nyckelvakt. (Man låser upp dörrarna till klassrum, (Strandnässkola)där de unga blivande fotbollsproffsen skall övernatta.)
97 anmälda lag!!
 Alla bodde naturligtvis inte i skolan.
Det är ett liv och ett stohej förstås och jag fick möjlighet att damma av min värdelösa finska och något bättre engelska. Alandiacup har ju visat sig att vara en mycket bra breddare av turistsäsongen.
Hotellen är fullsatta under en tid som annars skulle vara lite halvdöd trots att det är sommar enligt våra ögon sett.
I skolmatsalen utfodrade man förbluffande många barn och ledare. Jag hade också äran att få äta denna mat...
...och den var god! Faktiskt riktigt goda pannbiffar. Man hörde hur alla lovordade maten.
"Det smakade som hemlagat" var omdömet. Tänk vad de kan de där köksmänniskorna.

Detta är vad jag surrar om:
En fotbollscup för 11-åringar.

Invigning igår i regnet. (från Ålandstidningen)

Äsch... jag måste lägga in denna också.

Medan regnet strilade ner för bröllopsfestlokalens fönsterrutor sjöng Fryk denna för oss. Kanske en av de bästa han gjort...

Ring, ring

... som ABBA sjöng...
Här sitter jag nu och bloggar lite halvseg, men med en varm känsla i kroppen.
Jag var på 50-års fest i går som visade sig vara en bröllopsfest.

Man blir ju glad över att folk är lyckliga och vill visa det för resten av världen.
Lycka till då turturduvor.
(Men jag måste ju säga att i ärlighetens namn så har de ju övat på att vara gifta i en skock med år redan.)
Det enda var att vi hastigt måste ändra lite i överraskningsprogrammet som vi i familjen har jobbat i flera veckor med.
Vi har brainstormat, skrivit manus, övat och tillverkat attiraljer som krävs för dessa utövningar.
En oskarsstatyett torde vara på sin plats att få... flera förresten... en för manus och en för regi och
en går naturligtvis till Fryk för bästa musik.


(ha ha ha, förresten, kul att se oss 50-60- åringar att steppa omkring och dansa Hip-Hop)

Sådärja.

Blomlandet längs gången till entrén, nu

pimpat!

Omvärdering.

Kanske man skulle skaffa trekammarbrunn istället?

Hur svårt kan det va?

Troligen är det oöverstigligt svårt, när jag inte ens klarade av att skriva ut ritningarna. 

 Jag söker ivrigt vidare på nätet...

Bygga utedass själv – det är livskvalitet.

Detta sagt av en ivrig skithusbyggare... men delar han med sig av sin kunskap? Nopp! Jag vill också ha livskvalitet ju.  Jag börjar nu ana en konspiration!  Den som en gång införskaffat sig utedassens hemliga byggcod delar inte frivilligt med sig, det är tydligt.

 Utedass på utdöende.

I rask takt försvinner utedassen i många svenska kommuner. Det är bra för miljön, tycker dassens fiender. Men medlemmarna i Gammeldassens vänner drar en nostalgisk suck.

Men så konstigt då!!! ... att de dör ut menar jag... för vem vet hur man bygger? Frimurarna? ...eller deras undergrupp Fribyggarna? När har de möte då?... och var skriver man in sig i föreningen?


Yamada byggde bästa skithuset
 Japanen Yoshimasa Yamada har förfinskats så mycket att han ritat och byggt ett utedass.

 Jaha... det kanske underlättar om man förfinskas först.

 Här är en trevlig modell... med hänglås. Tänk er situationen: "Fasen nyckeln blev hemma i lägenheten"
Jag känner en svag oro inför den annalkande sommarsäsongen och dess (mycket efterlängtade) anstormning av släkt och vänner vid torpet. De är nämligen som de flesta andra släktingar, de inte bara äter.

Ångrar mig.

Förra onsdagen var jag till det gamla fosterlandet.
Då stod jag och vände och vred på ett par sådana här:

Köpte inte!
Kan jag vara lite trendig nåååå´n gång?

Neeei!

Amfibier

Idag finns ännu en gång en plan för trädgårdsarbete.
Vår tomt är på sina ställen ganska fuktig och skuggig.
Det gör att jag ibland stöter på groddjur.
Tyvärr mycket mera sällan nu än för tio år sedan.
Jag tar det som ett tecken på att de minskar i antal, vilket ju är tråkigt.
Jag vet iaf. att det bor

en Vanlig groda i mitt woodland. Den hoppade förnärmad omkring när jag rensade ogräs.

En sådan här, en fru Padda, hade grävt en grop i mitt jordgubbsland under en stenflisa som jag hade som förankring till fågelnätet. Där kunde hon inte vara och måste maka på sig.

Ödlor ser jag allt som oftast.
När jag ser dem hinner jag alltid tänka....

...men tack och lov så har jag ännu inte sett någon sådan på gården.

Inte heller någon Snok.
Det gäller att hinna se skillnaden på kräldjuren innan paniken slår till.
Dessa djur är fridlysta.
Får man en huggorm på sin gård skall den fångas och föras bort.
Det finns ändå en förståelse från myndigheternas sida om man dödar huggorm om man misslyckats med bortförandet. Det är tex. inte hälsosamt att ha huggorm i barnens sandlåda.

Fotboll.

Jag brukar säga att "jag har sett väldigt mycket fotboll i mina dagar... fast jag inte är intresserad."
Men man blir ändå intresserad till slut när man har arvingarna med och spelar. Nu börjar jag dessutom förstå en del av spelet, vilket ju förhöjer upplevelsen till stor del.
En förlustmatch i går såg jag och en vinst idag för HIK.
Båda mina gossar var med.

På bilden Anton. (Lånat av Nya Åland och naturligtvis lämnar jag tillbaka snällt om man ber mig.)
Han tjongade in ett mål från långt håll och lite senare petade han in ännu ett till.
Olika kvalitet på mål... men ändå mål.

Två av dotrans matcher missade jag.
Den hon spelade på WHA igår
...och den hon spelade i Uppland idag.
Det var hennes premiär i IFK dam.
Som målvakt denna gång.

Ps. Fattar ni hur mycket fotbollskläder jag tvättat i mitt liv?

Vätten.

... av Mikael Strömberg.

Jag läste nästan hela i natt.
Det borde jag kanske inte ha gjort, men jag kunde sjutton inte sova.
Lika bra att kapitulera när man ligger och vrider och vänder sig och knäppa på lampan och nappa tag i en bok.
Man hoppas på att ögonen skall börja klippa, men så sker inte ibland.

Det var då en rackarns otäck bok.
Huvudpersonen bilar med sin småbarnsfamilj från Åsele till Stockholm. På vägen stöter han på en ruggig typ, riiiiktigt ruggig.

Boken börjar trevande som om författaren inte är riktigt säker på hur han skall sno ihop det. Resan hem blir onödigt lång med mycket samtal och känslor mellan makarna. Längre fram i boken hamnar hustrun, som man lärt känna rätt väl vid detta lag, i bakgrunden och en kompis tumlar istället in i berättelsen.
Den vännen försvinner också och huvudpersonen får nu nya krigare vid sin sida.

Jag gillar boken.
Den är annorlunda, fantasifull och den skrämde nästan vettet ur mig fast jag inte har fallenhet för mörkerrädsla.
Där jag låg på vinden kvart över tre i mitt torp och regnet sakta  började knattra på taket, 
då lyckades en gråmurrig spindel på nattlig jakt få min puls att öka.
Texten flödade på ett sådant sätt att jag lätt kunde se bilderna, handlingen, i min läsarhjärna.
Jag upplevde att M.S. genom sin bok riktade en kritik till hur vi använder och förhåller oss till naturen och till varandra.
Om du inte är snäll med dina medmänniskor kanske det börjar gro en vätte i dem...
... och gör det det... ja då har du fått problem.

9 Juni, Ålands självstyrelsedag

Det facto att självstyrelsen hade 90 års födelsedag brydde sig inte svärtorna i torpviken om på morgonen .

Dock fick jag lite bestyr av denna bemärkelsedag då jag nödgades söka mig från östra Åland, från torpet, till den allra västliga delen, Eckerö.

Här vajar Ålands flagga över det mäktiga posthuset. Tack och lov så är det den flaggan och inte en blåvitröd... eller kanske en blåvit.
Jag hade äran att få vara med och inviga konsthantverkutställningen som i många år i rad nu satts upp i Eckerö posthus. Kulturministern festtalade och Belcanto, sångskolan som jag är med i på ett hörn,  sjöng lieder, opera och till det sista samlades vi i en kör där vi sjöng sommarpsalmer (Katrinas bla.).

Jag tog även några fönsterbilder.

På glänt mot Ålandshav inifrån posthuset.
kanske satt ryssarna och tittade tittade ut genom samma fönster och undrade vad som fanns på den andra sidan om havet?

Jag älskar färgat glas och blev glad när jag plötsligt hittade ett helt fönster.
Jag rekommenderar er att gå och se utställningen.

Avslutning idag.

Härliga sommarlov!
Vad skönt att lovet är här, nu känns det äntligen som sommar.
Dotran knatade glad i hågen iväg till sin åttonde skolavslutning.
Det där låter ju enkelt, men ett visst engagemang krävs ändock.
Dotran hade sytt en klänning i syslöjden av ett Burda-mönster.
Den blev nästan klar.
Ännu fanns ingen kanal för gummiband och gummiband däri, inte var den fållad och axelbandsproblemet olöst.
I natt blev den klar.
Den är sydd i ett strumbyxtunt tyg som en ballong över en jersey, figursydd underkjol.
Sydde man fel så syntes hålen efter sömmen om man behövde sprätta.
Tungan rätt i munnen alltså.
Den var axelbandslös enligt mönster, men det ser ju alltid lite knasigt ut om man skall ha vanlig BH till.
Sååå.... vi flätade tyget till två axelband och sydde dit i värsta "Project Runway" stil.
Så långt var vi vänner.
Men så fick jag för mig att beordra henne ut i min påbörjade perennrabatt för fotografering.

Uppställning tack!

 Sväng på kjolen... mera...men sväääääng då.

Jag svänger allt vad jag kan för faaan!!!!!

Ok. Ordningen återställd.


Vi ses i morgon då, lilla dotran!
Då får jag beundra betyget. Jag vet, man borde vara hemma när hon kommer hem... men man har ju även sitt kall som torparkärring och på torpet växer gräset kämpahögt.
Nu blir det att fara dit alltsomhastigast.

Jag vill ännu kommentera priset av tyg.
Dessa två tygbitar gick på priset av ... ja strax under 50 e blev det ung. med tråd och gummiband.
Jag tog mig faktiskt till att klaga i affären.
Förr var det ju billigare att sy själv.
Man är väl bortskämd med att utarbetade fabrikskineser- indier sytt för en spottstyver och man kan köpa något liknande för 25 e på KappAhl.

Äsch... måste visa  de flätade axelbanden också.

Änglahund.

Fast nog ser glorian ut att skava en del.

Kort drama.

Scen: Vid köksbordet.
Medverkande: Isebell, maken och dotran.

Maken: Host!
Isebell: Host!
Maken: Host!
Isebell: Host! (högre)
Maken: HOST! (ännu högre)
Isebell: Måste du alltid få sista ordet?
Maken: (brett leende)
Dotran: Host!

Påhälsning.

Jag fick besök till mitt hus, ett besök som jag genast visade på dörren.
Jag höll på att få hjärtsnörp nämligen.
Det sägs att de inte är aggressiva, men jag vill ändå inte att de bosätter sig nära huset även om de anses som rödlistade och sällsynta.
Huuuu!
Största getingen EVER!

Bålgeting.
Lånat foto, för jag kom mig inte för att ta en bild, utvisningen kom så snabbt liksom.

Den blomstertid nu kommer.

Jag har varit på examen idag.
Mössor, rosor och glada ungdomar och anhöriga skockades.
Flickorna hade sommarlätta (och korta) klänningar,
blåfrusna näsor och röda tår.
En glädjens dag,
men gradstocken borde ha krupit upp några streck till för att
den riktiga festkänslan skulle infinna sig.
Det blev inget party i trädgården.

(Detta foto illustrerar endast atmosfären utomhus.)