Långtbortifrånmat på nära håll.

Så blev det plötsligt då "takeaway" mat för dotern och mig.
Grannbyn har numera en kiosk som sköts av personer med indisk och pakistansk härkomst
och har därför mat från deras hemländer på menyn.
Två olika rätter beställde jag.
En pakistansk kycklinggryta och en indisk med kyckling även i den.
Det var väl ganska gott... inte så att jag svimmade av hänförelse...
...inte för 12e/14e i alla fall.
Den pakistanska var det mest smak i.
Den innehöll koriander och garam masala och en massa vitlök förstås.

Man kan ju lätt konstatera att maten är annorlunda nu mot när jag var barn.

Vad var det egentligen som hände med
rimsaltade abborrar med löksås?
Vart tog de vägen?

Kanske man skulle öppna en kiosk med meny från mitt hemland...hmm...
Nä, det var nog ingen bra idé.

Månen och jag

Tack snälla rådjur för att du ställde dig utanför mitt sovrumsfönster och brölade inatt, annars hade jag helt missat den fantastiska månen som lyste som den värsta super troupern.
Hela huset var upplyst och byn var skön att beskåda.
Ljus kan man inte få för mycket av denna årstid.
Klockan är kvart i tio och jag har redan varit till stan en sväng.
Nu skall jag strax fara igen...
till City Travels för en liten pratstund.

SpökBruno.

Halloweentemat fortsätter.

I filhämtaren

Någon har övat.

.

Var vaksamma... ramt i byn!

Halloween har passerat oförmärkt för mig.
Jag har ju jobbat hela helgen så vad annat fanns att vänta?
Från arbetets trygga famn kommer inga monster och kidnappar mig.
Och byn... i vår vardagliga by händer inga konstigheter.
Allt andas frid.... tror jag...

Men ändå!
Jag vet ju att jag inbillar mig, men jag kan inte skjuta ifrån mig känslan av att det onda ögat förföljer mig.
Kalla kårar ilar längs ryggraden och håret reser sig.
Jag ser nämligen tecknen hopa sig likt de mörka regnmolnen.
Det började den dagen den feta kon i hagen intill mitt hus, plötsligt!... härom morgonen hade en helvit kalv vid sin sida och lika plötsligt var som uppslukad från jordens yta när jag på eftermiddagen ville fotografera i bevisande syfte.
Trollpackorna har oss i sitt VÅLD!

Bevis 1:  AKTIVITETEN.
Hur kan det komma sig att så många är ute och rör sig efter mörkrets inbrott?.... Finurligt utklädda till vardagsmotionärer? Vad är deras agenda och vart är de på väg?
Kanske till hemliga möten där man smider ondskefulla planer och för att gotta sig i vämjeliga riter!?!

Bevis 2: LjUSFENOMENEN. 
Jag har sett ljuskäglor vandra över trädtopparna och det har varit upplyst kvällstid, som vore det på blanka dagen, bakom kullen, öster om vårt hus.
Där bor ju de inflyttade från RUMÄNIEN! Kommer inte självaste Greve Drakula från Rumänien?
Modigt nog var jag faktiskt och kontrollerade saken. Hunden hade jag med mig som alibi.
Troligen kan jag avskriva någon form av osedligt förfarande hos dem. Det visade sig bara att de anammat den kloka åländska seden att bygga sig en ordentlig farstukvist under den tid de var lediga, dvs. på kvällen.

Bevis 3: LUKTEN.
Det som jag förr lockats att tro att varit oskyldiga små misebrasor, eller sur ved i spisen, förstår jag nu att är röken från häxor och elaka trollkarlars giftiga dekokter. Nu skall man akta sig. Låt dig inte bjudas på någon dryck eller ätbart av byborna. Man vet aldrig vem som är i de onskefullas sfär.

Bevis 4: HEMLIG ODLING AV EXTREMT GIFTIGA OCH HALLUCIGENA VÄXTER.
I byns utkant hittade jag en dumpad jordhög.
Till min stora förskräckelse såg jag att där växte rikliga bestånd av Digitalis. En växt som kan få ditt hjärta att rusa ihjäl sig på nolltid.
Tidlösa blommade vackert men är oerhört giftig. Säg adjö om du får i dig en bit av den växten.
Lupiner, som har ett nervgift som ger dig svåra kramper.
Men värst av allt...
Häxornas älskling nummer ett!

Flera stora exemplar av SPIKKLUBBA!  iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih!

Jag är nu övertygad.

Årgång 1972.

Jag minns det som igår, brukar man säga.
Min stora syster fick sitt första barn... familjens första barnbarn, jag blev moster endast tio år gammal.
Hans första hem var i ett nybyggt lägenhetskomplex inne i Mariehamn och jag hade fått komma dit hela vägen ifrån Vårdö.
Troligtvis var mamma med någon stans i bakgrunden (det är lite suddigt där), men jag kan inte tänka mig att jag reste till stan själv vid denna låga ålder.
Dock minns jag något helt tydligt.
Ja minns hur syrran viskande sa att jag skulle följa med henne, hur vi tassade in till sovrummet...
Där låg han!
I en sådan där låda av kartong som finska staten ger till alla barnaföderskor och som är fylld med ett fullständigt baby startpaket inuti.
Syrran hade klätt lådan med tyg och frillor och allt såg väldigt fint och gulligt ut.
Han sov. Huvudet var klotrunt och på hjässan fanns ljust fjunigt hår.

Jag tyckte just då att syrran var väldigt vuxen, tyckte att hon passade perfekt in i rollen som mamma.
Nu när jag själv är vuxen (med råge) så fattar jag ju turligt nog lite mer av situationen.
Hon var bara 22 och nog var det ju ett stort ansvar de unga föräldrarna fick. (yes it takes two to tango)
Men jag hörde aldrig något klagomål, så allt gick väl smidigt kan jag förstå.( Jag måste faktiskt fråga henne vid tillfälle om detta, men jag tror att hon kommer att stirra oförstående på mig... "vaddå? det var väl inget?")

Ett är säkert.
Vår familj blev aldrig sig lik efter tillkomsten.
Vi tappade tex. helt förmågan att säga R.
Och vart efter detta barn växte upp och började tala så anammade vi omgående dessa uttryck han jollrade fram.
Och jag tyckte det var obegripligt.
Hur kunde just MIN syster klämma ur sig detta undersköna begåvade barn?
Jag tyckte nästan SYND om andra familjer  med normalsöta ungar och genomsnittligt  begåvade barn.

Och varför tar jag upp detta nu då?
Varför skall historien borstas av så här plötsligt?
Jo för idag fyller han 40 år.

Jag har säkert ett tjog slitna uttryck som skulle kunna passa in just nu.

Prövar det här: Grattis!

Längtan till torperiverksamhet

Man är ålänning och bortskämd med svallande hav i vår närhet, jullen vid vår egen ägandes brygga, tystnad tar vi som en självklarhet och likaså avskildhet.
Jag tänker då mest på vad gäller vårt fritidsboende.
Längs mina promenadstråk som jag tar med hunden, finns flera torp alldeles intill vägen.
Det är sådana där torp som inte skulle riktigt duga som fritidshus för oss som redan bor i ett rött hus intill vägen.
"Att de ids lägga ner en sån möda på kåkarna som nästan har trappan på vägen där traktorer, bilar och mopeder gnällpinar förbi". Brukar jag tänka.
I helgen var jag ute och gick i becksvarta mörkret och ösregnet.
Det lyste i tre av torpen.
Vid ett av torpen, där man byggt ett elegant fritidshus intill, stod en svensk bil.
Vid de andra stod finskregistrerade bilar.
De hade alltså gjort sig besväret att resa en hel dag för att komma och sitta i urvädret i sitt torp.
Ur en av skorstenarna bolmade det kraftigt.
Man kunde gissa att det sprakade ordentligt i spisen.
Jag bara inte kunde låta bli att se mot köksfönstret. I det fallet levde mina ögon ett eget okontrollerbart liv.
Och jag såg....
De hade röda rosor på tapeten. Rosentapet!!!!
Det vred till duktigt i torptarmen, det kan jag lova.
Till på köpet hade de mage att sitta vid köksbordet under petroliumlampan med ett varsitt glas vin i handen.
Nu bara SKALL jag ut till min egen lilla sneda vinda orrkoja, om fast med VÅLD!

Maktkamp

Relationerna mellan djur och människa manglar på som en perpetuum mobile.
Ibland står människan på den vinnande sidan och ibland har djuren helt makten.

Vi bara tror att vi är skapelsens krona när det egentligen är helt andra makter i görningen och vi kan bara ana att vi är förda bakom ljuset.

Man kan ju förledas att tro det finns en hemlig pakt, ett djurpresidium som sitter och nickar alternativt ruskar på huvudet och i fullständig endräkt säger:

"Låt dom hålla på bara, de är lugnast när de tror de bestämmer."

Ibland kan djuren inte låta bli att lite busigt visa sin makt långt inne i människornas territorium.

Jag hörde om slyngelaktiga elefanter som terroriserade en lerhyddeby,
illvilliga hajar glufsar hungrigt efter människofötter i bästa badviken i Egypten
och termiter sätter i sig hela ditt hus innan du hinner säga ordet försäkringsbolag.

Nu har dessutom strömmingen proppat i sig så mycket dioxiner, så att djuren på ett mycket lömskt vis, via matbordet kommer åt oss.

Då kan man inte vara säker på att det är vi som bestämmer.

Inatt var jag drabbad av en djuratack! Helt sant!

Jag var helt i djurets våld, naturen slog tillbaka och det mycket hårt.

Jag sov dåligt redan. Haglens smattrade mot sovrumsfönstret och jag kunde inte riktigt få ro. Vid tvåtiden hörde jag ett annat ljud, ett som jag tyvärr känner igen.

Det var bara att slå ut med armen mot den i vilavarande homosapienshannen och väsa.

"Vakna! Vi har en mus här inne!"

Mutter mutter... Och musjakt blev det förstås ändå trots protester, för inom min djurart, vid dessa specifika tillfällen, är det alltid jag (honan) som bestämmer.
 "Den är innanför väggen eller i taket möjligen, gå och lägg dig och sov människa, för det tänker jag göra."
...och det gjorde han men inte jag.
Jag låg och lyssnade på "knaperiknaperi" läääänge. Kudde på huvudet, måste lyfta på den ibland...
Knaprar det fortfarande?
Knaper knaper!
"Jäkla loppboll, är inte tänderna nerskavda snart?"
Nåja det tystnade mot morgonsidan.
jaha?
Och vem var det som bestämde inatt då?
En liten lortspridande tandlös gnagare med träningsvärk i käken!

Jehepp!

Jadå, idag har vi snöoväder.
Jag har hört plogbilen, så både snöröjningen och jag är överens om att detta inte är den där lilla lätta varningen...
"Hallåååå, det finns något som heter vinteeer! Halååå..åå!"
...och så singlar det några snöflingor ner och även vår pollett.
Nej, detta är av en annan kaliber...
"Tyckte ni att det regnade mycket förut? HAAAHAAAAHHAAHAHAHAA!"
....nu kommer snön! HA HA HA HA! Det är samma sak, fast det här måste du skotta. 
HA HA HA!

Men jag lutar mig lugnt bakåt. Chaos Light vaggar mig i sina armar.

Vi har bara vinterdäck på en av våra bilar, som just nu är i stan.
Ok, Maken kommer och hämtar mig för mina ärenden.

Temperaturen sjönk en grad inomhus.
Ok, går väl och bär in lite ved.

Nu får vi inte se bar mark på 20 veckor.
Ok, kokar kaffe, tänder ett ljus och börjar beta av veckorna.

Kom an bara Kung Bore,  så skall vi mysa ihjäl dig!

Igår.

Idag.

Skynda, skynda!

Jag hörde att vintern skulle komma I MORGON!
Jag träffade en tant i affären som hade satt upp plogpinnar längs sin infart och nu bunkrade hon mat ifall hon skulle bli instängd hela helgen pga. snö.
Hjälp! Måste man vidta någon form av åtgärder?
Snön som förväntas komma i morgon blir nog inte långvarig tror jag, hoppas jag.
Men om det är så att jag från och med nu skall bli berövad färgerna i naturen och allt skall vara grått och vitt till april så är det bäst att ta några foton
...så man minns.

Farväl trädgårdens under!

Farväl det granna körsbärsträdet.

Farväl och sov gott bondrosen.

Sov gott "Pojk-asken" och "Flick-asken"

Nattinatti mina Rhododendron.

Vilken av dessa rhododendron tror ni hunden pinkar på varje dag?
Jag kan ju informera om att jag haft den nedre i många år och den brukar alltid ha bara en knopp per kvist.
Vill ni låna min hund? Någon?

Raketmorgon.

"Hejdå mamma"
"Hejdå"
Blam!
Ytterdörren slår fast bakom dotern.
Jag halvsitter i sängen och läser Ålandstidningen på nätet, läser Ålandstidningen, läser Ålandstidningen, läser...
Skrammel.
"Mamma, jag tror jag missat taxibilen till bussen!"
Jahapp.
Upp. Nattlinne, jacka, trampa ner bakkapporna på ett par skor, ut, köra bil, hinna med buss.
Allt känns bra.
Ibland kan jag känna förnöjsamhet i kaos. Befinner jag mig i lite lätt kaotiska sammanhang känner jag mig trygg och hemmastadd.
Nu måste jag påpeka att jag garderade mig med "lite lätt" kaos. Chaos light, liksom.
Blir det jordbävning eller storbrand kan jag minsann hålla mig för skratt.

Ja, nu kom man sig upp iaf.
Kaaafffeee!!... och Tv som sällskap.
Klick! (tv på)
...rtade branden vet man ej.
Klick! (byta kanal)
..sköt och sågade bort horn på levande noshörning.
Klick!
...i Palestina, fortsatta oroligheter.
Klick!
....gurgel...
"oh my God! Is she really dead?"
Klick!
(gråt)
"They crasched my snowigloo"
Klick!
...hundratusentals på flykt från Lybien...
Klick!

....... man har ju liksom bara lust att gå och lägga sig igen.

Till sista vilan skall vi alla INTE den vägen vandra.

Bloggaren Ordjorden och jag var häromdagen ute på uppdrag i min gamla Passat.
Solen sken och vi beslöt oss lite odygdigt att leta oss på avvägar innan vi nådde vårt mål.

Jag hade läst i tidningen att museibyrån hade renoverat och fixat upp de gamla gravplatserna på Prästö och jag ville så gärna se dem och vädret var så fint och...

Jag har varit dit bara en gång tidigare och det var som barn. Då gick vi dit från ett helt annat håll. Nu hade det ordnats en skogsväg och en liten parkeringsplats intill området.

Den här breda "galet vackra promenadostradan" hade jag inget minne av.

Den vek av och bjöd på ännu en bred väg. Säga vad man vill om ryssar, men de gjorde ingenting halvdant tydligen.
Är det vackert? NÄÄÄÄH! Man bara har lust att kasta sig under en pelar-en och svimma lite grann.

Kolla! Jag skulle vilja påstå att ingen blomstershow i England klarar av att skapa denna skönhet.

Mina drömska minnen från barndomen gick som sagt inte ihop med det jag såg.

Ja jag minns de rysk-ortodoxa korsen. Den nedre korsarmen påstås symbolisera det onda och det goda.

Och jag minns den pampiga gravstenen innanför stängslet. Där under mullen vilar knappast någon som byggt stenmurarna med sina bara händer kan man misstänka. 
Egentligen består gravområdet av flera gravgårdar.
Ortodox, katolsk, evangelisk, judisk och muslimsk.
Muslimerna var straffångar från södra Ryssland och de stackars satarna blev forslade hit till denna vindpinade ö för att bryta sten. De dog och  blev nedgrävda på den usligaste och magraste delen av området i närheten av judarna.
Den evangeliska gravgården används fortfarande. Om jag inte minns fel så får endast de som bott och levt på Prästö begravas där ...i den svaga sluttningen med med Prästösund som tittar in mellan trädstammarna.

Mera kors. Denna gång på ett glänsande klot, (tyvärr ser man inte det på fotot). Jag har läst på och om ni undrar på den högsta korsarmen så är det meningen att INRI-skylten (heter det så?) avbildats.
Ingen har kommit på att stjäla det, men allt handlar väl bara om tid.
...och tid är det som har förflutit.
Jag kan omöjligt  se se den begynnande staden Skarpans framför mitt inre. Svårt är det att tänka sig salongerna med de glittrande ljuskronorna, de eleganta officerarna, soldaterna, myllret av människor
...nu i det hösttysta Bomarsund... och det slumrande Prästö.

Koma

En varning till er som planerar att stjäla ett halvt kilo stek och äta upp den rå....

Man blir såhär.

Ruggboll

Jag stressade fram längs Torggatan och så plötsligt så sparkar jag i en klump.
Vad sjutton?
Jag tog upp klumpen... någon sorts frökapsel var det visst.
Kanske den kommit på villovägar från blomsteraffären?
Nej, knappast. jag såg mig runt och märkte att det fanns en hel samling med klumpar, ruggiga bollar under ett litet träd bakom mig.
Alltsååå,  visste ni att man har Hasselträd?!? ( nej inte buskar, detta var någon sorts ymphistoria) på Torggatan?
Jag har inte sett så noga på dem och hade väl trott att det var Lind.
Konstigt nog så fastnade en av ruggbollarna i min skoklack och kom med hem.

Jag lät bollen torka några dagar, sedan skakade jag ur sju hasselnötter. Jag knäckte dem och inuti fanns jättefina nötter.
Naturligtvis smakade jag på några. De smakade som färska nötter skall göra.
Tänka sig nötodling utanför La Strada!
Det finns ju Oxelbär längs hela den tungt trafikerade Ålandsvägen.
De är väl hälsovådliga som föda pga. tungmetallerna.

Det skall bli hårda tider innan man vågar sig på dem, men man vet ju aldrig...
Lågkonjunkturen går bara djupare.

Silver

I helgen har jag vunnit silver i frekventell bilkörning mellan hemmet och stan, kioskförsäljning, tidig uppstigning, stå i regn bredvid linje och frysa och kaffedrickning.
Det harmar att några föräldrar var ännu bättre på det.

I vanlig ordning var det väl domarjäv-ln som var mutad.

Lurad?

Ibland, för att man skall kunna vistas bland folk och för att man inte skall attrahera getter och dyngbaggar, så träder jag in under duschens välgörande strålar.
På grund av min höga ålder har jag nu duschat så många gånger i mitt liv, att jag fått in en viss rutin och jag kan numera skrapa av mig lorten nästan i sömnen.
Rutinmässigt står jag efteråt och glor in i spegeln och nästan sömngångaraktigt öppnar jag ett skåp och tar fram min burk med "duttcreme".
Dutta! Tydligen skall man ta lite på fingertoppen och försiktigt applicera salvan under ögonen.
Ja, ni hör ju redan på det ordet att det inte är något för mig. Jag? Dutta?
Nä jag öppnar locket och gröpar ur en försvarlig klick med creme och smackar in i huden i HELA ansiktet och halsen.
RYNKOR MÅSTE MED ALL MAKT HÅLLAS STÅNGNA!... nämligen.
Plötsligt tyckte jag häromdagen vid en av mina rutinmässiga spegeltittar att min näsa vuxit sig oproportionerligt och hade tendens att forma sig till en vass strut.
Jag hade med största sannolikhet drabbats av åkomman "lång näsa".
VARFÖR DETTA ÖDE?

Det är en försvarlig mängd med pengar som jag håvar till skönhetsindustrin... och till vilken nytta?
Hur vet jag att det på något sätt har någon effekt på min hud?
För att ta reda på det borde jag lämna halva ansiktet osmort och jag vet inte om jag är beredd på att göra det...
För tänk om det hjälper?
Hur skulle man se ut då då?
... och vad fan är det jag kletar på mig?
Placentor från små utrotningshotade tibetanska sjungande ullkaniner?
Rövkörtlar från den väldigt ovanliga myskhjorten?
Musselläppar från urfiskade hav?
Kan jag inte bara använda olivolja? Det skulle vara passligt nu när grekerna behöver få igång sin export.
Olivoljan innehåller ju det jag vill åt, det välgörande Q10!
 Eller så kan man äta:

Mat rik på Q10 (mg/100g):
Sardiner 22,6   makrill 10,4   grishjärta 3,3

Grishjärta... ja jag vet inte jag....
 Q10 är en antioxidant som "dödar" fria radikaler som gärna vill sätta sig på cellväggen som sedan gör att vi härsknar (jippi).
Lika bra man fortsätter att "mojka in sig", vem vågar sluta när man en gång börjat?

Nu har ju jag inte så farligt med rynkor.
Jag har nämligen kommit på ett knep.
Ser man den minsta rynka så skall man genast äta upp sig några kilo.
Man skall hela tiden se till att huden är spänd.
På magen och röven har jag inte en endaste rynka. ( ja den stora i mitten då, men den skall väl va där antar jag. Försvinner den så har det ju den fördelen att  jag utan tvekan har ett nytt uppslag till ett blogginlägg)

Fick med posten.

................................ HAAAAA  HA HA HA HAHAAAAHAHAAAAA HA HA HA A HA HA  HA  HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA  HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA HA

Bergvärme.

Miljöbrott och STRYKtips nummer två!

GRRRRRRR!

GRRRRRRR!

GRRRRRRR!

GRRRRRRR!

GRRRRRRR!

Någon har tagit sig friheten att knyta ihop soppåsen hemma, ta den med i bilen och kasta ut den när personen passerar vår by.
Eller person är väl inte rätt beskrivande uttryck för denna avfälling av Homo Sapiensläktet.
Detta inlägg riktar jag till DIG! ...din korsning mellan dass- och hormoslyrtunna.
Äsch, jag hatar att gnälla på folk....

....nej, nu blev jag arg igen!
Skulle jag bara få ögonen på dig när du hivar soporna så... då skulle jag minsann vädra munlädret, det skall du veta.
... och i vår fina by?
Kasta utanför din egen trappa om det nu skall kastas.

I blåsväder på skolbänken.

Idag har man då varit på öppet hus i doterns skola.
Sista gången för min del, kan man misstänka.

Besökarna välkomnades av flaggor, inte vajande, nej snarare 

piskande i höststormen.

Kanske är det för att man ser med vuxna ögon, men jag tycker skolan kändes mycket lugnare och tryggare än när jag gick. Men, det minns man ju också, att inget märkligt hände när vuxna var i närheten, det var när de gick bakom knuten...
Jag hade försäkrat mig om av dotern, att jag fick komma. (Ja sån försäkran kan behövas, det vittnade en annan förälder om. Hon hade en son som hade suttit med skamröda kinder hela första lektionen. för att mamma satt som enda förälder med på lektion)
Första lektionen: Samhällskunskap. Jippi!!
Man talade om Ålandsfrågan OCH DET VAR SÅ INTRESSANT!
Lyckos ungar!
Doterns kommentar efteråt var att:
" Du satt blick stilla, helt koncentrerad och LOG hela tiden... jag trodde du hade fått en stroke."
Därefter stod det SKOLK på mitt schema.
Det kom sig inte enbart av olydnad, utan mer för att dotern hade franskaprov och man vill ju inte distrahera..
Men lunchen var jag med på. Den bestod av en fin sallad och en, vad skall man säga... neutral spagettilåda.
Därefter var det dags för matte.
Innan jag steg in i klassrummet kände jag den gamla vanliga paniken komma. Den som alltid förr dök upp för mig när det var dags för matematiska ekvationer.
Det skulle visa sig vara helt annorlunda nu.
Med gott mod räknade vi ut hur många, en medelstor mänsklig hjärnas synapser kunde varva runt jorden om man lade dem i sträck efter varandra.
Det blev en hel del nollor att jobba med det och dotern fick vid ett flertal tillfällen klappa mig lugnande på huvudet.
Stackars flicka fick urskuldande förklara för läraren att det minsann var fadern som hjälpte till med läxan i hennes hem.
Därefter tyckte jag att jag gjort mitt i högstadiet.
Bedömningen var att ungdomarna går i en utmärkt skola och vill man lära sig så är det bara att suga i sig.
Ha ha ha, på vägen ut genom dörren mötte jag MIN en gammal klasskompis från ett annat högstadium långt bak i mörka medeltiden. Vi gav varandra några fnissiga kommentarer om hur det var på VÅR tid.

Jaha? Och hur många varv räcker våra synapser runt jorden då?
Svaret är 12.

Stryktips.

Jobba av lite vart efter.
Lämna inte allt till ett enda stryktillfälle.

...och när detta är klart, vidare till jobbet man får betalt för.

Mer än lövligt blind.

Lite utomhusvistelse blev det idag, ändå.
Ja, jag trodde ju inte riktigt på att det skulle bli av, för när jag glatt konstaterade att:
"Men, skåden! Solen lyser!" Så hade jag inte mer än fått fötterna i stövlarna och ena armen i jackärmen... SÅ REGNADE DET! När jag hängt upp jackan tillbaka så sken solen igen.
Nåja, det blev ju bara bättre utmed dagen, så det bar till slut ut i höstvärden för att göra lite nytta.
(Sommarmöblerna för vinterförvaring, sommarblommorna rensas bort, bära ved och borsta blad från gångarna och trappor.)
Blad ja....
Trots att jag är lite lomhörd så kunde jag faktiskt HÖRA hur löven föll till marken.
Nu går det undan.
Maken har jobbat med våra vinteruppställda båtar hela dagen. Vår plastbåt är inlindad med vit presenning och ser ut som en jättelik fjärilskokong. Det är långt till att den fjärilen skall få veckla ut sig nu.
Snart blev det ändå slutligen dags att gå in och laga mat.
Då hände något märkligt inne i köket. Min favoritpotatisskalare som varit som bortblåst hela sommaren, låg plötsligt på sin vanliga plats i lådan. Har jag blivit skvatt galen? Som jag letat efter den?
Om någon velat skoja med mig... Vilket värdelöst spratt i så fall.
Jag kan bara förklara det på det viset att:
Jag hade också drabbats av lövfällning!
Bladen hade fallit från mina ögon och nu hade jag klar sikt.
Om det visar sig att någon har j..lats med mig skall jag också ta detsamma från munnen.

För allas vetskap.

                                  ETAGER

                                                    Proppad.

Eld i bollen.

"Sätt på blixten morsan!" (passerande doter)
"Men, hoppsan!"

Se där ett glas med hett vatten.

Pirkka-te duger.

Fick ett tips!

I med grejerna.
Någon sorts kanel och wiskeylikör var det visst.
Klunketiklunk och sedan är man speedad för att fara ut och cykla med hunden!

Så var det gjort.

                                              Tisdagen den 9 oktober kl: 18.58.

                                                   Suck!

Som kristall!

Plupp!
Jag vaknade nyss!
...och då förstod jag livets mening.
Ja delar av den kom iaf. till sin klarhet.
Del och del... En liten partikel, kanske.
Denna partikel är en liten hylla som står i vårt badrum fullproppad med handdukar och en massa junk.
Den är gammal, kanske hundra år.... Och det syns!
Säkert har ni sett en sådan där tanthylla som är uppbyggd genom att trådrullar av trä är fästade på varandra så det det ut som en svarvad stav?
Det är den konstruktionen som håller upp hyllplanen.
(Det skulle inte varit så dumt med ett foto nu, men ni får ta och googla på "hylla gjord av trådrullar")
Min mamma har sagt till mig att man kallade denna form av hylla för "Ettaskäär".
Jag tolkade namnet som något lokalt lantligt och har väl egentligen inte tänkt på den dessmera. Tur det för jag har ju haft den i över trettio år... Det finns ju annat och tänka på, jag menar.
I morse vaknade jag och min första tanke var... etage. (Fråga inte)
Etager!
Men för hundra gubbar...
Det var ju franska! Man hade fransk benämning på en sådan hylla ute i skärgården, (som den ju faktiskt kommer från.)
Så vad är insikten?
Man var inte mer isolerade  ute i skären med sin märkbara dialekt och så, mer än att något franskt ord kunde slinka in då och då.
Alltså, det är bara jag som är obildad. (Googla etager)

Ja, ja, jag veeeet..... Ett I-landsproblem!

DATORER! Mitt hat till dem är inte konfigurativt  med min kärlek till desamma. Det blir genast error och det blir dags för en felsökning i min känslomässiga iCloud. Någon lösning på problemet synes sällan, nej istället är nekad åtkomst en vanlig information , mest, pga att programmet har nekad åtkomst till min plånbok.
För en par dagar sedan bröt två av hemmets datorer ihop, så jag packade hela rasket under armen och begav mig till inköpsstället för konsultation.
Jaha, hmm..
Den yngsta datorn, dotterns inköpt för några veckor sedan, hade tappat ljudet. Det är ju inte konstigt med tanke på all virus som vi i familjen burit på, klart att datorn också kan få virus. Så har jag hört iaf.
Nu skall den skickas till Åbo på specialistundersökning så man kan misstänka att det är allvarligt.
Den gamla laptopen, (min) sades vara renoveringsbar. Det var AC- adaptern som var problemet.
Neeeeee, you don't say?
(Jag bara säger, ni skulle ha sett det silvertapeinlindade batteriet som jag skickade med in med datorn)
Nog borde jag ha fattat...
Nu bloggar jag på min iPad och det är så förb. tråkigt för jag har inte de rätta verktygen, och det är klumpigt att skriva med den ...och jag kan inte sätta in mina foton från min kamera till den för jag är för dum i huvudet och har väl troligtvis inte den rätta appen eller möjligtvis orken.
Äsch, nu går jag på jobb.
Där vet jag oftast hur man skall göra iaf.

Vaknat upp.

Jag har nu avklarat mina vaknätter och firar det genom att lyssna till Staffan Lindström och hans band Delta Dreamflight.
Låten har det passande namnet:

Wake Up

Mysterium.

Och så man håller på!
Jobbar och står i, såsom de flesta andra förvisso.
Men, ändå ...bara tanken på att inte ha ett jobb får en att rysa så det är bara att tiga och vara nöjd.

Min bil ...min och min ...ja det är väl hemmets gemensamma gamla kärra ...är inne på verkstad. Denna gång inget enkelt "bilspa" med lite oljebyte och inställningar som skall korrigeras, nej nu skulle göras ett större lyft med ett tidslöfte att ..."du får den framöver, sedan då reservdelarna har varit två varv runt jorden, mina barn har vuxit upp och min svärmor har äntligen gått ner 40 kg."
Det betydde att jag har kört makens bil ( jaja ni vet,egentligen inte bara makens utan bla bla bla...)
Den är bättre begagnad och onödigt stor för mina behov, så jag kan inte säga att jag kört den mycket, nej.

På lördagmorgon när jag skulle hem från jobbet var det iaf. IS!!!  (fy fan, ursäkta svenskan) på vindrutan.
SKRAPA BILRUTAN? DET VAR JU NYSS SOMMAR ELLER HUR?
Inte hade bilen någon isskrapa ..så jag körde hem ändå.
Naturligtvis immade rutan igen och jag körde, kändes det, inte så som en ansvarsfull bilist skall köra.
Då skall man inte ha huvudet ut genom sidofönstret för att få sikt.
Inte stod det något i min körbok om det iaf.
Ok, det var inte så länge, lite överdriver jag nog, men jag muttrade och klagade ändå när jag kom hem, precis som en inövad hustru gör.
Söndagsmorgonen var också kall och jag förväntade mig samma procedur när jag satt mig in...
... men så underligt...
Jag fick en obehaglig känsla av att någon varit i bilen. Den var så märkligt torr och nästan lite ljummet i bilen.
Glömde jag bort att låsa? HADE NÅGON KÖRT DEN? Nej, förbaskat heller, den var LÅST!
Det är bara maken som har nycklar till den... han skulle väl aldrig ha varit och satt igång den en stund?
Jag kom till slutsatsen att jag pallrade, på ren åländska.
Fem plusgrader, det är ju varmare än noll som det var morgonen före. Den är väl såhär den där bilen... men jag kände ändå förbryllat på utblåset från fläkten när jag körde hem... nog borde luften varit kallare?

Maken låg och sov när jag kom hem. Han såg definitivt inte ut som en som just varit och kört.
Han vaknade till.
"Så du är hemma nu. Vad gillade du att jag satte bilens inbyggda motorvärmare på timer åt dig. varmt och skönt va?"
"Va, finns det sådana... liksom utan el och så?"
"Jajjamensan, ...går på dieseln."

Nu är det måndag och jag går på

 Allévos pulverlöksoppa.

Kommunikation.

Det går ILLA för mig i mina ambitioner att kombinera nattvak med bloggande.
Bara för att mina tappra läsare skall veta att jag inte rymt till Curracuttaön och blivit hövding där, så efterlämnar jag några ord, en form av sammanfattning.
Efter att ha överlevt gymmet, varit på Kappahl och med myndig stämma sagt coden högt för mig själv och fått en, expedit, en väninna och en oräkneliga  mängder med människor i kön bakom mig att skratta sig harmynta...
( - Vah sa jag det högt?  frågan och min förvånade min, muntrade upp stämningen ännu mer och jag kände mig som en femail Mr Bean )
...gick jag på jobb.
Min huvudvärk hade under hela tiden legat och malat, men jag hade lyckats hålla den tillbaka med Panadol, men efter en natts jobb och jag vaknar till mitt i dan...
Hur skall jag förklara?

Ja, jag mådde inte bra, det kan jag säga.
Allt läkemedel hade gått ur kroppen och jag krafsade i medicinskåpet.
Då kom maken in.
Han hade varit på jakt och nu var han ivrig och lite tidsstressad så han talade med
sådana här bokstäver.
Jag försökte få utrett hur transport av dotern till stan skulle gå till och pratade med
öm kligt ha ck ig a s åd an a här b ok stä ver.
Då talade maken, troligtvis omedvetet
med sådana här bokstäver, i snabb PAAPAPPPAPPPAPPPAPP-takt.

Det bäddar för konflikt, det fattar ni alla.

GAAAAAH GRAAAAAAAH GA GAGGGGA GACK!!!
...var min åsikt om detta.
(hunden gömde sig under köksbordet och dotern svischade ut genom dörren )
Då talade han med
sådana här bokstäver och det mesta löste sig.
Jag förstod då att jag borde ha tagit en koffert med Panadol.
När jag sovit lite till och vi alla satt vid middagsbordet på kvällen hade den gemytliga stämningen återkommit.

Dagens betraktelse.

Gå sakta i oktoberdagen!
Skrid varligt genom sommarhagen!
Då var den grön. Nu är den gul.
Då var du skön. Nu är du ful.
Ej gråter hagen för att den är vissen!
Varför fäller du en tår i höstkulissen?
                                                  T.D.

GLÄD DIG I DIN VISSNING, TY SNART SKALL DU VARA INSNÖAD!
                                                                                  
                                                                                                Tage Danielsson

Nu far oskulden.

Jag har aldrig varit på gym, men nu skall det bära till.

Inte behöver jag oroa mig...
jag menar...
Hur svårt kan det va?

Rakt in i medeltiden!
Spiketunnan saknas men jag tyckte sträckbänken skymtade.

Bön till bajsbilen.

Strax efter att jag stigit upp
 ...och jag satt i mitt tysta kök iklädd endast nattsärk
...och kontemplerade för mig själv och kaffekoppen
...brummade slamsugningen in på gården.
Dags att tömma septiktanken tydligen.
Alla som kommer in på gården och besöker mitt hem brukar jag som brukligt är, hälsa på, men idag...
JAG VAR JU FÖR SJUTTON INTE PÅKLÄDD!
Så jag valde att inte visa mig.
Meeen... jag smet  upp på övre våningen och tog, just det, TVÅ kort genom fönstret.
Jag måste faktiskt det för att få med hela bilen.
Objektet blev för nära kameralinsen och jag kunde omöjligt inte bestämma mig för om lastbilens

styrhytt var viktigast

eller själva sugaggregatet.

En svag doft av kväve letade sig snart in i köket och jag blev mer och mer övertygad om att jag gjort det rätta genom att "Garbogömma" mig.
Annars skulle jag ha stått där ute och småpratat om regnet och att snart kommer vintern, medan sk-tdoften täppte till runt våra huvuden.
Den enda som jag skulle ha tänkt på skulle ha varit just lukten och att sugar´n stod mitt i ångorna efter vad vi i vår familj pysslat med det senaste året.

Så jag säger bara "bra jobbat sugar´n, skicka räkningen!"

...och lägger till en liten bön.

Snälla bajsbilen... när du ändå är här och suger...
Kunde du inte sugit med dig axel- och nackvärken som envist satt sig på oss alla familjemedlemmar?
Doterns skrällhosta hade du också kunnat ta och min ömmande förkylningsblåsa på läppen, tack!
Dessutom, du, som är specialist på området... hade jag varit väldigt tacksam om du också sugit med dig pissvädret.

Modereportage.

Nu vankas det inte rastning av hund mera, utan såhär i jakttider så skall det vara intensivträning med hund för att vovven skall få upp flåset.
Därför har jag börjat cykla med honom.
Han springer i full karriär på vägrenen medan jag håller honom med koppel på höger sida om cykeln.
Det som hände "härromsistens" vid cykelturen var att en skön löpande tik släppt en liten droppe kiss på ett grässtrå.
Det gjorde att Bruno, den fluktar´n, slog in alla sina tjugo klor i  vägrenen och tvärnitade.
Det gjorde även jag... men inte cykeln... om man säger så.
Närkontakten med den asfalterade vägen var uppfriskande och avvikande från mina vanliga aktiviteter, men jag upplevde ändå att en viss försiktighet måste iakttas vid nästa cykelutflykt.

Så nu har jag skaffat mig en cykelhjälm (modell amerikansk militärpolis).

Man kan spänna i nacken...

...och skulle skallen börja koka av ansträngning så finns tillräcklig ventilation. Kanske ni kan se det framför er... ångpelaren! ... från huvudet när man cyklar genom byn en kylig kväll.

Här ser man hjälmen på... notera hur jag håller hårt i den fantiserade styrstången!