Måndag... och dags för en liten återblick av helgens bravader.
Ett samlat ord för vad jag upplevt är: SKRATTET!
Jag är svagt öm i mellangärdet faktiskt.
Det var nämligen så att tre av mina väninnor tog mig i hampan och drog iväg mig till Stockholm för att beskåda och njuta av årets uppsättning av ....
iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih... här kommer det! "Ladieeeeees... Night!" (Läjdis Najt)
Jajjamensan, ...bodde på hotell och allting.
De tyckte väl att det var dags att jag fick vädra kappan i storstadsmiljö och lära mig lite fina manér.
Allt var mycket väl förberett för mig.
Efter månader av sökande efter det ultimata hotellrummet hittade man tillslut det perfekta,
det med utsikt över pissoaren.
Då kunde jag i lugn och ro öva mig i att beskåda mäns fumlande innan det blev allvar av på kvällens föreställning.
Innan det bar iväg på den så fanns det frikostligt med tid för shopping.
Med fickorna sprängfyllda av svenska tusenlappar attackerade vi klädrackar och hyllor med imponerande hastighet och effektivitet.
Innan jag visste ordet av hade jag köpt mig ett par vinterstövlar som hade så hög klack att jag med fördel kan använda dem när jag skall plocka äpplen nästa höst och slipper då släpa på den där tunga stegen.
Toppstjärnan i granen kommer dessutom denna jul att fästas av mig och inte av "tvåmetersmaken".
Således ett mycket klokt och eftertänkt köpbeslut.
(Att jag sedan var så högfärdig att jag tog dem på mig till kvällens begivenhet utan att veta att det var minst en halv mil mellan arenan och tunnelbanan kanske inte var fullt så övertänkt)
Väninnorna och jag kom mycket väl överens.
Det tog, som bevis på det, mindre än en halvtimme att bestämma oss för var vi skulle äta lunch.
Det som gjorde att vi kunde enas så bra om det beslutet berodde på att man vid sidan om matutskänkningen
även med glädje serverade bruna porlande matdrycker.
Maten tyckte ingen av oss om,
men jag hade en fin lampa ovanför mitt huvud och ett
fruktansvärt fult tak som påminde om när vi armerade för husgrunden.
Så var det då dags att bege oss till kvällens övningar.
Styrkta av ännu ett besök hos ett utskänkningsställe med mat och dryck, tog vi en taxi med en intet ont anande chaufför.
Kaxiga medelålders kvinnfolk är inget att leka med.
Framme!
Den långa östrogenvandringen hade börjat.
Väl inne såg vi på stora artister
som blev små på långt håll.
Här kommer en snabbrecension.
Stenmark: Kompetent men nedtonad.
Uggla: Bjöd på sig, roligast och med mest ballast, allsångsvänliga musiken.
Johnsson: Jag njöt av hans "Glorious".
Dansarna: Makalöst atletiska, skitbra egentligen.
Timell:... tja....
och nån komiker jag inte minns namnet på men han juckade i polisuniform på scen och det hade han inte behövt, drog en massa tid bara.
I övrigt...
Jag har länge misstänkt att låten Euforias stora framgång berodde på den duktiga artisten Loreen, men insåg när Ladies Nigtht karlarna sjöng den hur stark den är. Ståpäls när tiotusen kvinnor sjöng med.
Dagen efter låg jag flat på rygg i hotellsängen och glodde blodsprängt ut genom fönstret.
Då fick jag plötsligt blicken lyft från den intressanta pissoaren.
När finns en kyrka som närmast när man behöver rannsaka sitt syndiga liv och leverne?
Nåja, det tog inte länge innan vi åter var vid de dignande borden vid bazarerna.
Jag fyndade en lampett som jag skall visa vid tillfälle.
Sen for jag hem och väl där så for jag maken och
Jennifer för att se Bondfilmen.
När jag hade sett den var helgen ungefär slut.
