Så dags nu...

Jag undrar om jag oroar mig som vanligt folk...?
Gör andra som jag?
Om jag skall göra något framledes som jag är osäker på, så bara snuddar jag vid tanken kring denna "sak", skjuter upp och ignorerar, ...tefloneffekten när den är som värst, skulle man kunna säga.

Inte tänka, inte tänka, inte tänka... men... det ligger ändå längst bak i huvudet och gnaaaager....

Det är nu redan på lördag som jag skall sjunga på begravning.
Det är inte många dagar dit, slog det mig i morse.

Var hittar jag noter och text?
Vem skall kompa?
Det är mitt i en vakperiod... borde jag egentligen inte ordna ledigt?... jag menar... stiga upp efter två timmars sömn och fara och sjunga på ett värdigt sätt?
Hur tänkte jag egentligen när jag lovade komma?

"Där gullvivan blommar"! ...av Pugh Rogefelt...
Nog borde den sjungas till gitarr.

JAG SOM INTE SPELAT GITARR PÅ FLERA ÅR!!
Nu blir det att damma av både gitarren och kunskapen.

Gitarrdammningen gick ju bra...

Det var inte helt besvärsfritt att hitta *capotaston.
(*grunka som klämmer åt strängarna så man får en tonartshöjning).

Nu har jag ringt och raggat noter.
Jag har talat med prästen.
Jag har ordnat ledigt.
Ringt kantorn (som inte svarat)

Ändan är ur vagnen och nu gnager det inte så mycket mera.

Nu är det bara att träna in gitarrkompet då.
Bara!

Da`n före deppareda`n

Det var igår det!
Dagen då man kunde skönja en ljusning, en möjlighet till vår och sommar.
När man vaknade i morse var marken täckt av det vita, benämnt med det onämnbara ordet som jag numera inte vill ta i min mun, men börjar på s.
Allt är tyst i huset, ingen radio, inga samtal, maken sitter vid datorn och arbetar, dotern läser läxor på sitt rum, hunden sover, jag går och plockar vissna blad från krukväxterna.
Av gårdagens stohej och glada pladder finns inget.

Därför riktar jag mitt intresse till gårdagen... vårdagen... utochgårdagen och bramårdagen.
Man bara MÅSTE! ut i det vackra vädret.
Något annat vore helt otänkbart, kändes det som.

Vi vandrade till Marsund.
Solen baddade på våra ansikten och man fick en känsla av att jackan var obehövlig.
Väl framme...

Öppet vatten!
Trots de kalla nätterna så öppnas isen upp mer och mer.
Solen tär från ovansidan och vårströmmarna underifrån.


Det är fortfarande väldigt lågt vattenstånd.
Nu har ju inte jag den bästa kameran i världen för att ta bilder på långt avstånd med, men...
Varsågod!

En suddig mås!
Jag har aldrig sett en mås sitta på denna grynna förr.
Där skall abborrar simma.

Så trevligt!

Några släktingar till mig satt vid deras båthus.
Det blev ju genast en stund på deras ljugarbänk.
Inte så lång stund för, kan ni gissa?
VI FICK FÖR VARMT!!!

Jag och Marsund bjuder på lite mera öppet vatten!

Fransarna växer!

Kommer ni ihåg att jag köpte någon sorts "fransgödning"?
Något som skulle göra att ögonfransarna växte och blev längre?
Jag tror bannemig att det fungerade!
Nu har jag ju mascara på annars skulle de inte synas alls, så det är lite fusk...

men skulle ni sett hur de var från början så...
Det är väl bara att fortsätta tills mirakelkuren är slut, så får jag då!...ta beslut om jag köper mera.

IIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIK!!!

Sauronsöga ser dig!!!

Is

Nu är det ju ingen som tror det...
men den KAN!... komma att försvinna.
För att vi inte skall glömma.
Is!

.

Ny film/video!

Martin Norström lade upp detta på sin FB-sida.
De har kommit ut med en ny film till en av "Anyone Fore Tennis" låtar där Martin är "singer".
Man kan känna igen "Svampen" i Örebro.


Det är spännande tider för Martin nu för tiden.
Ett nytt album som skall marknadsföras och...
STORKEN!!! ...k a n   k o m m a   n ä r   s o m   h e l s t   n u !

Trotsigt!

Jag var ut och hängde tvätt och...

JAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA!

...and the farstukvist went to hell!

...för att uppstå igen.
Kanske inte redan på tredje dagen, men ändå inom en snar framtid.

Utan att känna dess mera sentimentala känslor, sorterade vi bort det som skall föras till sopsortering.
Plåttak, isolering, plastmattor och fönster skall få åka lanskapsfärja till Kumlinge för att hamna på återvinning.
Resten, det som vi ansåg var mest virke, lite kartong, tidningspapper fick hamna på rishögen.

Det ser brutalt ut.
Kanske det är det också, men aldrig mer kommer mormor och gammelmoster Maria att äta potatislåda med salt fläsk där ändå.
Den tiden är förbi.

Så det blir att åka den sista färden nerför backen.

Intill farstukvistväggen växte några små narcisser.
Jag insåg ju att de levde ett farligt liv när grävskopan kom.
Hastigt spadade jag igenom tjälen och lyckades få upp dem.

Passligt nog kom det två emaljerade pisspottor i dagen, när vi lyfte på  farstukvisten.

De fick genast en ny karriär.