Vita syner

Kjusan är vit...

igen!

* Kjusa. (Utt. Tjusa) gammalt ord för dal eller däld.
Namnet på ängen utanför Hammarlands kyrka.
En äng med forngravar sida vid sida och med en makalös vårblomning.

Fortsätta var det...

Jo, det var ju som så att för snart två!!! år sedan rev vi murade spisen i köket och satte provisoriskt in en begagnad spis. Det systemet funkade.
Det brann i spisen, det blev varmt i huset... men det var banne mig inte snyggt!
Det gäller att komma sig för... ta mod till sig ... och SÄTTA IGÅNG!
Nu är det så mycket annat på gång vid torpet, ja så nu går det av bara farten, liksom.
Spisen skall muras upp för en ny glansperiod som hemmets mittpunkt.


Jag, me, moi, minä fick i uppdrag att skrapa bort den hårt fastsittande oljefärgen som mormor frikostligt målat på teglen.

Rött!
Ni kan tänka er att mormor var nöjd när det var nymålat och det såg rent och putsat ut i stugan.
Själv var man inte så nöjd... för... det satt!... det kan jag lova!

En värmepistol var ett fantastiskt hjälpmedel.

Så det var bara att skrapa på tills armar och framför allt händerna värkte. (jag har fortfarande ont i handflatorna) Jag måste säga att jag ändå blev nöjd med resultatet.

Nu kommer vi till avdelning TVÅ i detta inlägg.
Nu skall här sjungas MAKENS LOV!

Förutom att han är erkänt skicklig på att hålla mig på gott humör och en sjöfarare ut av guds nåde...
så är han dessutom en murare av RANG!
En murbruksblandare av dignitiva mått!

"Kapten Bölja! Utbrast jag imponerat... "du borde ha slagit dig på det här!"

"mutter mutter... jag vet inte jag..."

"Liksom valv... och sånt...  (fortsatte jag) ...inte dåligt, ser verkligen svårt ut!"

  

"mutter mutter"

(konversationen kändes lite ensidig, man vill väl inte tappa koncentrationen kan tänkas. Utsikten till att behöva börja jobba med släggan vid nästa torpbesök var knappast så lockande)

Noggrannhet! Enklinges snyggaste vedhål, tammetusan!

Valvet på plats!

När kapten Bölja slutligen började snacka...

"Hoppas det håller nu... att inte skiten rasar ihop!"

Ja, det får vi verkligen hoppas!

Tillbaka från gulag!

...som maken uttryckte det igår, på vägen hem.
Det tar på att vara ledig.
Det var inte många kroppsdelar som inte var påverkade av "ledighetsaktiviteterna".
Muskelvärk och plåster här och var är kontentan.
"Riktigt skönt att byta ut gulag mot den vanliga saltgruvan ."

Alltså... vi har varit till torpet och jobbat för att kunna vara lediga senare i sommar.
För på semestern skall man ju ha semester eller hur?
För att ta sig ut till torpet måste man denna gång transportera sig med, för mig, den "nya" färjan KNIPAN.
Jajjamensan nu går turerna ofta till torpet. TVÅ färjor som trafikerar. Båda var lika fulla hela helgen, så de behövs tydligen!
Men, före det.... fick man chockas svårt över att hamna i trafikljuskö på lilla Vårdö!

Ännu har jag inte upplevt allt i mitt liv.

Framme vid torpet kunde konstateras att  kojan var fortfarande lika vind och sned, men denna gång så flöt huset i ett hav av torpblommor.

Ingen hade tid att dessmera titta på det utan... ja, det tog väl ca. fem minuter så rann den första svettdroppen.
Lasta av, packa upp, släpa hit, släpa dit, kånka och gräva för hand, blanda mer än ett halvt ton torrcement,
...det är av nöden om man skall ljuta plintar.
Dessutom så skall huvudet vara på skaft.
Ja, ni förstår... det fortsatta byggandet blir så otroligt mycket lättare om det visar sig så att plintarna är på rätt plats, i rätt höjd, och tillräckligt stadigt gjorda.
Bäst att göra rätt från början, således.

Här... andra dagen... 

 Betong i skottkärra!

                                                   Hämta betong med murslev...

Fylla på!

Det där sköttes av torparen... och vad gjorde jag då?

Jag satte potatis!  (Skönt, så var de på plats. man hoppas att det går bättre än för mina bönor)
...och  dessutom, så var det jag som var ytterst ansvarig för att födan kom på bordet.

Nu har jag ju en "viliger teflonpanna" införskaffad till torpet, men att använda den vid plättstekning, anses som en beklagansvärd genväg och när man är på ett torp är inget enkelt, ...av tradition!
Bland järnskrotet låg denna tingest!

Rostig

och sotig!
Nu vankas annat än en liten uslig diskborste!
"Älskling.... har du en stålborste? Jag skall diska!"
(ett verktyg jag inte rekommenderar på arvegodsporslinet)

Som ny!
Eld i spisen... och sedan steka och svära en stund över att det inte finns ordentlig fläkt.
Hallonsylten fram och så kalla in muraren.

Härmed avslutas detta inlägg. Jag får fortsätta en annan dag. Sitta här hela dagen??????

Oss bönor emellan

Ni vet det där när en fågel sätter sig på fönsterbrädet och tittar in...
Då kan man inte låta bli att undra om den vill något, att den har ett budskap.

Nu har det hänt mig!

Men inte med en fågel som budbärare utan med en bönplanta!
"Sådärja, nu har hon börjat prata med grönsaker.... vart var det man skulle ringa nu då?" Tänker ni.
Bäst jag förklarar.
Det började med att jag blev inspirerad av bloggaren ORDJORDEN att så bönor.
Så jag sådde.... alla!! som fanns i en påse (ca. 50 st) i krukor och byttor.
Det gör nu att min glasveranda är nerlusad med krukor.
Ganska snart började det titta fram en liten grodd i en kruka och jag förväntade mig att det skulle börja hända saker i de andra krukorna...
Men icke!

Nu har jag snart gått i en vecka och tittat på plantan och en märklig känsla har kommit smygande...
ÄR DET NÅGOT JAG BORDE FÖRSTÅ?
Det känns på något vis som om jag är nära till att grabba tag i en sanning, en ny visdom, något som handlar om oss människor. Såååå.....
Vad är det jag säkert vet?

Det är frön ur samma påse.
Jorden kommer ur samma påse.
Vattnet har haft samma temperatur, ur samma kanna och krukorna har blivit vattnade alla på samma gång med lika intervall.
Ändå tar en böna sig till med att gro mycket tidigare än de andra.

Vad kan man lära sig av en brådmogen böna?

Om vi människor växer upp under exakt samma förutsättningar förväntas vi bli ganska lika, men inte helt.
Eftersom vi är just människor och med den utvecklade hjärna vi har + ett alldeles eget personligt DNA så kommer det att finnas en skillnad.
Hjääääälp! Nu tappar jag tråden... vad f-n är det bönan vill säga?
Alltsåååå... jag fortsätter...
Är denna böna växtlighetens Einstein.... Mozart... Zorn... Nobel... Schwarzenegger?
Kan det finnas så stora variationer även bland bönor?
En lyser klarast av dem alla, med sin perfekta genbank, ett jättekliv framför alla andra.
Men, tänk om att "växa snabbt" är det enda den kan?
Tänk om den inom två veckor får ett svampangepp och vissnar, precis vid den tidpunkten de svamp och mögelmotståndiga andra bönorna börjar spira så smått.

Det är en svindlande tanke att vi alla är genier... på något.
...att de flesta av oss lever ett helt liv och går i graven utan att veta vad det var.
JAG SKULLE FAKTISKT VILJA VETA VILKEN GREJ SOM ÄR MIN!!
Har jag en av världens bäst utvecklade.... blindtarmar?
Kanske jag uppfattar färgen blå intensivast av alla på norra halvklotet?
Det går väl inte att mäta kan jag förstå... så det KAN! faktiskt vara så.
Jäkla böna, jag blir alldeles snurrig!

Kanske ni era genier fattar vad bönan vill säga...
faktiskt... bäst jag går och lägger mig... det börjar visst koka över.

(Jag noterade faktiskt för en liten stund sedan när jag såg på fotot, att bönans kruka var den enda som var svart. Kanske blev det därför varmare och skyndade på groningsprocessen....  vilken tråkig tanke! Det skulle betyda att förutsättningarna ändå inte var detsamma)

Aversion mot inflyttning!

Jag går mest omkring och stålsätter mig, övar lite för mig själv och planerar!
Vad för material skall jag ta och stoppa i öronen, för att om möjligt, spara på min tinnitushörsel.
Makens volymiösa  stämma kommer att eka över nejden och svårligen plåga mina trumhinnor, det är säkert!
Så HUR skall jag mest skonsamt kunna berätta för "kapten Bölja" som nu sliter för bröfödan på jordens alla hav,
...att skatorna har börjat bygga bo i julgranen?

Hans julgran!
Den han klippper med sekatör...
Den han går upp och ned för stege tjugo gånger för, bara för att kontrollera att den blir jämn...
Den han har belysning i vid julen...
en belysning som han hänger upp med en noggrannhet som kräver måttband...

I den flaxar skatorna in och ut med imponerande stora kvistar.
Flera ingångar byggs och hela granen ruskar ibland när de sliter in kvistar i den täta grönskan.
Perfekt plats!
...eller kanske så inte.

De har ännu inte mött "kapten Böljas" oförsonlighet
och även "fru Bölja" upplever i detta fall att hon artigt bör be den nyinflyttade att

vidga sina vyer,
tänka lite annorlunda.
Det finns många granar på tomten.
Ett lugnare läge kanske skulle passa i förorten av tomten och inte riktigt inne i centrum,
...mellan vår trappa och landsvägen.
Nybyggarna som även misstänks för svartbygge, bör om möjligt tänka på bullerproblematiken och de med säkerhet kommande huliganräderna.
Revirtänkandet är starkt förankrat hos ursprungsbefolkningen och de har synnerligen svårt att acceptera nyinflyttning.

Det är helt klart att oroligheter kommer att blossa upp om de tänker ockupera mellan "Gasaremsan"
och vår förstutrapp!

Operakonsert härmed avklarad.

När det händer som mest så kan man inte ta foton.
Men jag ville bara meddela till mina läsare att min operakurs med avslutande konsert nu är avklarad.
Jag var med i tre duetter, en fyrstämmig, och två ensemblesånger.
Jag struttade omkring som hushållerska, leddes ner i dödsriket under protester, fick en självmordskandidat på andra tankar, hade hångel (light) offentligt, bad aftonbön, rodde gondol....
Ja , det är mycket på gång när man sjunger opera.
Hur gick det?
Över förväntningarna bra.
Två, tre lektioner till kunde ha behövts, så agerandet och sången skulle sitta helt utantill.

Jag har iaf. fått leva ut mina stora känslor och sjungit med hela kroppen...
...och sånt kan ju vara kul ibland.

Nu skall jag gå ut och tömma komposten, så att jag kommer ner på jorden och inte blir för 

divig!

Valborg i vår by

Ingen valborgsblogg utan bilder från brasan, eller hur?

Ja, den är tillräckligt stor även i år!
Det stora mörka molnet i bakgrunden sände bara några få vattenstänk på oss.
Sedan blev det sydvästlig vind och riktigt riktigt trevligt och gemytligt.

Så tar då brasgeneralen och tänder på "baksidan" ...av brasan.
Korvgänget står på andra sidan och undrar vad som är på gång...

Men KOLLA!
Tänt vare här!

Elden kommer liksom smygande genom riset...

Poooof!

Elden igenom!

Sen blev det ungefär som vanligt.

 Brinnelibrinn!

Därefter prat, prat, prat... lite korv... och sedan ännu mera prat...
"medan elden falnar och dör" som Dan Andersson skrev.
Vart efter luften kyldes ner, flyttade vi oss närmare brasan.

"För nära" sa de som satt lä för "brasgeneralens" skor. Det luktade visst gummi!

Så blev det slutligen mörkt,
...och natt.
Jag vandrade inpyrd hem med glatt sällskap.
Över den mörka skogen kunde man höra glada rop från andra brasor i byn.
En tradition att värna om.
Tidlös!