Vem tar färgerna?

Försommarens makalösa färger är försvunna! Dolda är de bakom ett varmt fuktigt dis som kletar och klibbar, men som ändå känns behagligt, som ett varmt omslag ungefär. Skogarna och bergen skiftar mellan bly, järn, grafit, asfalt, aska och sot. Sot som i skarvarnas vingar när de spöklikt torkar sina vingar i diset.
Sjövägen mellan Vårdö och Geta måste vara Ålands vackraste! Jag misstänker att det finns massor med ålänningar som aldrig har sett Dånögamlan torna upp sitt väldiga massiv. Det är så man får hjärtklappning.
Det borde vara i lag stadgat att genomgå en dånögamlanrit.
"Se Dånögamlan och sedan känn hur den röda graniten stärker dig".
Jag skämtar naturligtvis.
Jag vet att jag är lyckligt lottad som har möjlighet att nu och då se bergen som vetter mot Norrhavet.
Här ser vi Sandösund försvinna bakom oss.

En timme senare hade vi ankrat vid en ö i Eckerö.

Vi passerade även sommarstugan där en känd potatisVD semestrar.

Gråttgråttgrått och disigt