Falsk marknadsföring det VAR.

Vi (jag, maken, Bruno och dotra) VAR faktiskt till Åbo i slutet av juli.

Det VAR faktiskt galet varmt, men ändå stod Bruno med hängande tunga och hoppades på att TIK-628  skulle dyka upp. Det VAR att vänta förgäves.

Gjort och INTE gjort

Denna sommar har jag egentligen INTE gjort så mycket.
Tack för det!
När det är sommar skall man göra något, fylla livet med "doing" så man känner när det börjar höstmörkna att man inte bara lallat bort hela sommaren.
Nu när jag tänker tillbaka har jag nog inte gjort någonting, men det känns ändå som om det blev en bra sommar... hmmm...
Det jag INTE gjorde var att ta kort. När september kom så hittades fem bilder i kameran.
Detta är ett foto av en familjesammankomst vid syrrans bastustuga efter en härlig "allsång på Erkas".

Det jag INTE tog kort på, var av matchen i "vinboll" som gick av stapeln strax efter att detta för tillfället allvarliga gäng fått ett märkligt infall.
Vinboll: Man blåser upp en tom vintetrapåse, märker ut ett mål mitt på planen, två lag som skall göra mål från var sitt håll, bara sparka med vänsterfot om man är högerfotad, en domare som ibland springer omkring med ena målstolpen... och inga ordningsregler egentligen. Ett visst mått av våld får ivriga applåder.
Jag hade vita sommarkläder och spelade offensivt... Jag var INTE ren efteråt.

Och:
Maken och jag var på en visning av en gammal traktor som vi eventuellt var spekulanter på.

Vi köpte INTE den.

Att vara en vinnare.

Allt ljus på min vinst!
Det är bäst att vara pessimist, att inte ha så höga förväntningar.
Snacket om självuppfyllande profetsia är bara just SNACK!
Om man tror att det skall gå bra så går det ändå åt pipan...
(Har ni blivit deprimerade nu och gråter en skvätt?)
Därför köper jag lotter med hela min tro på att "där for de pengarna, må de göra nytta" och sedan en axelryckning.
Men, JAG VANN! Jag vann en enriskrans!
Och inte vilken som helst! Nej då!

Om jag inte är felunderrättad så har den sina rötter på Kökar!
Detta är ingen vanlig Möööörbykrans, eller Kattby-, eller Mångstektakrans, nej riset har växt i en nordsluttning med det dånande havet som granne där enen varit tvungen att tränga ner sina sega rötter i den grågranitens sprickor där damm från medeltida munkar gett näring åt det kraftiga riset tillsammans med fiskstinna måsar som kryddat med sin guano. Det är min krans det!
Kort sagt, jag blev glad över vinsten.
Jag brukar annars själv göra kransar av allt möjligt som är grönt, inte bara av enris, men i år...
Stövelskaften räcker ju inte till!! Pulsa, pulsa, pulsa, svära, svära, svära!

Ja, jag känner mig som en vinnare!

I skuggan av vårt hus.

Medan mina vuxna barn växer upp passar jag på och tar en bild av vad som skapas i dessa julens bråda dagar.
Jag trodde jag sett min sista snögubbe på gården, men hur fel kan man ha?
Ändå ser han ut att vara tillverkad i all största hast! Var är moroten och knappögonen... och ingen halsduk?
Denna stackare står nu ensam och fryser om halsen i skuggan av vårt hem, utan själens speglar och luktsinne.
Om jag skulle göra en barmhärtlighetens insats idag och ge sinnen till gubben Froste...
Då kanske jag får ett glest småstensleende från honom.... och vem vet?

Han kanske "mejkar maj däj"!?

Kräftfrosseri!

Alla som ätit kräftor i helgen öppnar fönstret och ropar... dill!! ...eller något annat, klo kanske, just .....NU!!
Åh, vad är det för ett mullrande ljud i luften? Nato övning?

Ja, vi är många som har det gemensamt att vi ätit kräftor i helgen!
Är det för smaken?
Kanske, om man har åländska, men de dyker så sällan upp på min tallrik.
Vanligast är väl någon långväga utlänning som ligger där röd och hårdskalig.
Jag såg att det fanns armeniska kräftor i affären. Det är knappt jag vet var Armenien ligger och ändå så sörplar och petar man glatt i sig spindeldjuren utan att reflektera över resan kräken gjort.
Så är det när man inte är begåvad med ett eget träsk.
Det är roligt med kräftkalas, det är bara så.
Mörkret, lyktorna, äta med händer, damma av snapsvisor, kryddiga ostar... allt hör till.
Myyyysigt!
Den fadda smaken av dill och vitlöksost i munnen dagen därpå får man ta som en man, eller kvinna, som är mer rätt  i mitt fall.

Vad gör det?
Det finns ju Pepsodent!

Ut och slarvat.

Ibland går jag på stadens gator klädd som en vanlig kvinna.
Jag tvättar nävarna fria från jord och söker upp några kläder som inte har målfärgsfläckar.

Då kan det bli en pubrunda eller två.
Ett svenskt band spelade rockmusik medan regnet öste ner. Kul kväll.

Två dagar senare var det dags igen.
Mr: Winnerbäck bjöd på konsert vilken jag gästade. Ännu kuligare kväll.

...och jag bjöd på popcorn.

Frihet.

I vårt hus har friheten flyttat in mer och mer.
De myndiga barnen sköter det mesta själva bara vi (föräldrarna) vågar släppa.
Samma sak gäller vår tonåring.
Friheten utökas varje dag. Frihet under ansvar kunde man säga.
Detta ger ju också en frihet åt oss torpare.
Vi kan vara en längre tid på torpet och veta att hemmet står kvar i någorlunda samma skick när vi kommer hem.

Så flyg mina barn!