Att vara en vinnare.

Allt ljus på min vinst!
Det är bäst att vara pessimist, att inte ha så höga förväntningar.
Snacket om självuppfyllande profetsia är bara just SNACK!
Om man tror att det skall gå bra så går det ändå åt pipan...
(Har ni blivit deprimerade nu och gråter en skvätt?)
Därför köper jag lotter med hela min tro på att "där for de pengarna, må de göra nytta" och sedan en axelryckning.
Men, JAG VANN! Jag vann en enriskrans!
Och inte vilken som helst! Nej då!

Om jag inte är felunderrättad så har den sina rötter på Kökar!
Detta är ingen vanlig Möööörbykrans, eller Kattby-, eller Mångstektakrans, nej riset har växt i en nordsluttning med det dånande havet som granne där enen varit tvungen att tränga ner sina sega rötter i den grågranitens sprickor där damm från medeltida munkar gett näring åt det kraftiga riset tillsammans med fiskstinna måsar som kryddat med sin guano. Det är min krans det!
Kort sagt, jag blev glad över vinsten.
Jag brukar annars själv göra kransar av allt möjligt som är grönt, inte bara av enris, men i år...
Stövelskaften räcker ju inte till!! Pulsa, pulsa, pulsa, svära, svära, svära!

Ja, jag känner mig som en vinnare!

I skuggan av vårt hus.

Medan mina vuxna barn växer upp passar jag på och tar en bild av vad som skapas i dessa julens bråda dagar.
Jag trodde jag sett min sista snögubbe på gården, men hur fel kan man ha?
Ändå ser han ut att vara tillverkad i all största hast! Var är moroten och knappögonen... och ingen halsduk?
Denna stackare står nu ensam och fryser om halsen i skuggan av vårt hem, utan själens speglar och luktsinne.
Om jag skulle göra en barmhärtlighetens insats idag och ge sinnen till gubben Froste...
Då kanske jag får ett glest småstensleende från honom.... och vem vet?

Han kanske "mejkar maj däj"!?

Bringa ljus över det hela.

Nog kom den överraskande vintern.
När jag ser ut genom fönstret kan man tro att det är februari med knallblå himmel och gnistrande snö.
Det är bara att gilla läget.
Gör man det, färdas lite medströms med vintern så skall det väl gå att komma hel ut på andra sidan drivor, tjocka isar, snålblåst och hutter.
Eftersom min "vardagsblogg" skall upphöra så får "sommarbloggen" ta över.
Nu bara MÅSTE jag lära mig alla trix och möjligheter som finns på blogspot för att det skall bli bra.

Jag känner att jag delar ödet med min lykta som står på, just det: Lyktstenen!

Något insnöad alltså.

Vakna nu sommarbloggen Hohhooo!!

Torp och hav har legat i ide under den hastigt påkomna vintern.

Nu skall jag borsta bort snön från den och se vad jag hittar.

Snäckstrand.

Jag känner mig märkligt bekväm med människor som tagit av sig skalet.
Jag blir jämnare i jämförelse och lögnerna är satta åt sidan. Man kan sänka sin egen gard och på något vis känner jag att jag har en mission som jag till viss del kan uppfylla i mötet med dessa tunnhudade.

Men ändå... skalen kan vara vackra att se på och trygga att krypa in i igen.

Stormbilder.

Ibland bröt solen igenem  och blänkte på klipporna. Mitt badställe gick inte att känna igen. I jul skall jag försöka ta en bild av samma klippa... så där på skoj, för att se skillnaden.

Torpvind.

Vind som i storm och inte övre våning.
Nog såg torpet lite ruggigt ut. Vistelse på altanen lockade inte och den flammande blodnävan får man inte se förrän nästa år. Det stormade hård nordvästlig vind. Det är den värsta vinden vad gäller eldning i spisarna. Det rykte in så vi nästan kvävdes. Vi fick öppna alla fönster och dörrar för vädring trots att det var endast 5 grader varmt ute. Burr! Tur att vi hade utomhussysslor ogjorda.

Halva potatislandet var fortfarande  inte upptaget.
Det tog inte länge att få varmt när man började med det.
Viktigt med potatisupptagning vid torpet är att man har de rätta tillbehören. Man kan inte använda vilken plasthink som helst. Icke! Ett emaljerat ämbar är vad som krävs. Skörden blev tillfredsställande även om det fanns lite "svinpäron" här och var. Riktigt små potatis kallades så i mitt barndomshem, fast vi inte hade gris utan gav dem åt fåren.
Anledningen till detta torpbesök  var egentligen denna gång en annan än potatisen. Vi skulle få en lantmätare dit. Vi hade köpt en smal remsa mark till och nu skulle råstenarna på plats. Detta görs numera enkelt med satellit och GPS.  Vi fick bra tid till en kopp kaffe i torpköket (som då var rökfritt och varmt).

Samma dag vi skulle bege oss hem blev stormen hårdare. Jag tog en tur västanpå bergen. Jag måste stå bredbent för att inte blåsa omkull. Mäktigt.