Jag är tvungen till, med rodnadens färg på mina kinder, erkänna att det där med virkning är inte min starka sida, men nu var det så att jag sökt upp beskrivningen på näätet, så nu var ett visst hopp tänt angående stordåd inom handarbetsgebiten.
"Vilka garnstumpar som helst kunde användas", ja, så stod det i beskrivningen.
HAH! Redan där blev man totalt bortlurad skulle det visa sig!
Ok, jag hade lite restgarner, men det skulle behövas mer...och....
...så behövde man visst en virknål.
Problemet var, skulle det visa sig, att på Mattsons fanns det säkert 15 olika virknålar.
Det blev vad man skulle kunna kalla en "liten inspirationssvacka" och tveksamheten var stor när jag ändå tog en nål mitt i raden.
Då kom det turligt nog en liten söt äldre dam med rosiga kinder och pigga ögon förbi, när jag lika "loosad" stod framför garnen.
Jo, hon kunde hjälpa, på min förfrågan . Genast grabbade hon tag i de garner jag höll i, satte undan dem och placerade istället andra i handen på mig.
Och en annan virknål såg hon dessutom ut åt mig.
Såååå.. hem då och tövelvirkatövelvirkatövelvirka.
Men, ack å ve! Rutorna blev ju olika stora. En del var sladdriga andra var bastanta som brädlappar.
Orsaken var naturligtvis att garnet hade olika grovlek och virknålen var nog dessutom lite för stor.
Således...riva upp!
Nu började mitt minne av den gamla tanten förändras. Var inte näsan en aning böjd och dekorerad med en grann vårta? Satt inte de vassa ögonen tätt i det rynkiga anletet?
Näääää inte heller, så fick jag inte tänka.
Hon står absolut inte krumryggad och ser ner i en rykande gryta med något ohälsosamt innehåll i, där på den blanka ytan mitt virksituationshelvete spelas upp för henne som på bio, bara popcornen som saknas.
Nej, nej de tankarna fick jag genast skjuta ifrån mig.
Nu blev det till att tänka alldeles själv.
De tunnaste garnen virkade jag dubbelt och de grövsta delade jag, just det, tvinnade upp och delade!
Efter det tog det fart.
Ja så till den milda grad att "virkningsvansinnet" bröt ut i hela sin kraft. Jag fick inget annat gjort.
Nu vadar vi i hundhår, damm tenderar täppa till våra andningsorgan, disken klibbar fast på diskbänken och krukväxterna tynar sakta bort.
Min rygg har blivit stenhård som betong och vänster nacke och axel värker med strålningar ut i armen.
Dessutom inbillade jag mig att jag hörde ondskefulla kacklande, kraxande skratt som hördes ännu högre och tydligare när jag med dåligt resultat försökte berätta om mitt elände på bloggen.
Datorn serverade för dagen bara delar av inlägget.
Mot trolldom har man ingen makt.
Nu har jag gått ner mig i totalt i "mormorsrutsträsket".
Bara en till, sedan skall jag.... Hur många kan jag göra utan att två blir lika?
Jag har också andra "virkningsprojekt på gång nu när jag har fått upp ångan.
Denna lilla tudelade skapelse finns även i "melonutförande".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar