Vad ger vi oss in på?

Nu har maken börjat knacka ner teglen i gamla spisen. Den har nu stekt sin sista plätt!
Vi grubblar och funderar... spjällen är många.
Stor- vinter- sommar- ångspjäll, ger oss myror i huvudet.
Lite känner man nog att man vandrar på svag is när det gäller detta projekt.


Spisen är röd och det tarvar en förklaring.
Den har varit orappad och de röda teglen var framme. Det tyckte nog inte mormor var särskilt snyggt, så hon doppade en hartass i sältran och rödmylla och "tossade" över spisen till jul och midsommar.
Någon gång hade man ändå tröttnat på "hartasstekninken" och köpt en burk rödfärg och målat istället.
Vad glad mormor måste ha varit!
Men, sedan kom rosten och de många brasorna gjorde sitt till.
Hällen var helt förstörd och av stekugnen fanns intet.

Denna spis kommer troligen att bli en följetong. Notera även hundhjässan som syns nere till höger.

På sjöväg till torpet.

Att ha egen båt och inte behöva passa färjtider har sin tjusning. Tjusigast av allt är då att havet ligger blankt.
Det gör det inte alltid.
Nåja, lite vågor kan det ju alltid vara, men... det är helt hopplöst att fotografera.
Jag tänkte att jag på vägen ut skulle ta foto av Skålklubb (skålklåbb utt.) Ja ni läste rätt! Vissa segelsällskap gör sig ibland besvär med att fara dit och ha sjöslag eller något. Ibland lämnar de graverade plaketter fast i berget efter sig, som omgående stjäls av andra besökare. Skål clubbens vänner är många.
Holmen ägs av landskapet Åland och man kan få köpa fiskekort till området. Jag tror även att holmen är naturreservat med landstigningsförbud under häckningstid.

Eftersom jag är född i trakten, så har jag ett diffust minne av att vi har haft fåren där på sommarbete.
Det var också ett utmärkt gäddvatten.
Jag kan även tillägga att ön har varit bebodd. Helt otroligt! Det var inte under någon längre tid. Det gick inte att livnära sig på röd granit.
Tillbaka till själva färden:

Här ett suddigt kort av Skålklubb...

Här, nästa försök med fotografering från vår snabbgående båt.

Försent! Skålklobb försvinner i fjärran.












Återresan blev sådan att Torparfrun gjorde tvärnit vid bryggan. Havet vred och svallade, dånade och vitorna rykte.
Resolut tog jag hunden i ena handen och dottern i andra, vände och och åkte landskapsägd färja tillbaka.

Maken for modigt iväg studsande som en smörgåssten.

En torpträdgård tar form, någon gång.

Jag har haft egen trädgård i snart tjugo år och lika länge har jag önskat mig en rödavinbärsbuske.
Tror ni jag har skaffat någon då?
Nopp! ...och jopp!
Ingen vinbärsbuske till bostadshuset, men däremot till torpet.
Jag gick åstad och rent av köpte en i fjol våras, fast jag vet att det är typiskt en sådan växt som man brukar få av en odlarkompis.

Första året ------- 5 klasar.
I år --------- 25 klasar.
Nästa år -------- 105 klasar
resten av åren finns bara överflöd.
(hade jag tänkt mig)








Något överflöd bjuder inte min krusbärsbuske på.
Jag planterade stackaren i våras och den har fullt upp att överleva den torra sommaren.
DEN!... fick jag faktiskt av min kompis.
Ja, vad tror ni? Finns det ett liv efter sommaren?

Torpet är styckat i flera tomter. Min kusin bor i lillstugan och runt den finns alla äppelträd och bärbuskar.
I höst skall jag plantera en Astrakan... eller Röd kanel, ingen modern sort får det vara... kanske Åkerö?
Jag har en inre vision av att jag bakar gräddtårta med rödavinbär som dekoration och har kaffekalas under äppelträdet som nu bildat tak. Kaffet drickes ur snirkliga porslinskoppar med blå blommor på vilka är dukade på en broderad duk.... en kanna med krusbärssaft står på bordet... isbitarna i kannan fångar ljuset som silar mellan äppelträdets grenar. De redan flygga svalungarna svirrar och kvirrar högt på himlen, som de alltid gör när det är högtryck...och...
Ja, så vad tror ni om min krusbärsbuske? Finns möjligheten?

Ut och slarvat.

Ibland går jag på stadens gator klädd som en vanlig kvinna.
Jag tvättar nävarna fria från jord och söker upp några kläder som inte har målfärgsfläckar.

Då kan det bli en pubrunda eller två.
Ett svenskt band spelade rockmusik medan regnet öste ner. Kul kväll.

Två dagar senare var det dags igen.
Mr: Winnerbäck bjöd på konsert vilken jag gästade. Ännu kuligare kväll.

...och jag bjöd på popcorn.

Arbetet fortskrider.

Vi inte bara arbetar... ibland jobbar vi litet också. I makens och mitt sovrum har vi sparat de gråbruna stockarna utan att göra så mycket annat än penslat med mattlack. Det syns egentligen inte, men håller mossan som ligger mellan stockarna någorlunda på plats. Vi har ett västerfönster som ger mycket ljus. Dotterns rum vetter mot öster och känns lite murrigare. Vi bestämde oss därför för att måla vitt...

...och lyckades förhandla till oss målarhjälp bara den unga damen fick bestämma färgen i sin sovalkov.
























Kanske inte mitt förstahandsval av färg, men vaddå!! Man gör ny färg alla dagar!
Man kan måla om när man vill! (Jag har lite idéer om ljusslingor och lite andra detaljer i alkoven.)
Det kan bli hur mysigt som helst!
Jag får återkomma med bilder.

Kala skär.

När det blir mer än olidligt varmt flyr vi ibland ut med båten. Låga skär utan träd och lä är bäst. Man har något att minnas i vinter när det enda man vill ha är just lä.
Kors! Vilken sommar det blev!

Rabarberpaj och en kopp kaffe sitter bra!

Hem ljuva hem.

Jag bara måste visa mina inhysningar i garaget. Jag har ingen aning om vad det är för ena gynnare.
föräldrarna är grå med slanka kroppar, men dessa unga fyra är spräckliga... kamouflage kan man misstänka.
Helt övertygade är de tydligen över att hyresvärdinnan inte tar fram rotborsten på hela sommaren.
Och se!! De hade rätt! Vi kör in bilen en meter från deras bo flera gånger om dagen. Modiga minst sagt!

Nåja, det finns flera modiga i byn.

Denna man har minst lika högflygande planer som fåglarna. Jag blir så GLAD!! när man bryr sig. Det som är vackert och värdefullt låter man inte förfaras. En vacker sommarbukett till dig, mannen på taket!