Var skall man börja?

Vårt torp, beläget i Ålands östra skärgård, har i generationer ägts av kvinnor, duktiga kvinnfolk som som inte skyggat för hårt arbete. Barn, djur, mark och byggnader har skötts efter kunskap och förmåga.
Underhåll av storstugan har gjorts nu och då.
Stor lycka var det naturligtvis om man kunde modernisera och livet blev lättare att leva där ute vid havsbandet.
Jag tycker också om moderniteter och är glad över elen som är indragen och att vi nu har ett fungerande avlopp (bdt,... bad, disk och tvätt) Fortfarande finns enbart torrdass och så kommer det att bli länge ännu.
Man är bara så rädd att "göra för mycket", att torpet tappar sin själ och atmosfär och blir vilket hus som helst utan spår av de som levt där.
Ändå vill jag gärna göra huset till något eget.
Fönster är en viktig del för exteriören. 1990 byttes de gamla ruttnande fönsterna ut till nya tätare. Naturligtvis syns det att de hör till en annan tidsepok och de borde bytas ut, men allting kostar och vi tycker att det finns åtgärder som är mera brådskande. Sommaren 2009 så skrapade och målade vi dem och vi blev nöjda med resultatet. De får duga!
På bilden: Min man är framme med penseln.

Liten historik och reflektion.

Torplycka. Även om stavningskontrollen inte vill erkänna ordet så vet jag att vi nordbor nickar igenkännande. Torp och lycka hör ihop, sägs det.
Naturligtvis är det med den saken som med allt annat, ömsom vin ömsom vatten.
Ett torp var från början en liten gård som styckades ut från ett större hemman. Vanligast var att torparen hamnade i utkanten av byn bortom vägar och uppbrutna marker.
Avtalet var att torparen i gengäld skulle göra dagsverken på hemmanet och huruvida det gav torplycka är osäkert.
Detta var i en tid då samhället såg annorlunda ut... fast ändå inte.
Ingen kan väl komma och säga att tillgångar inte ger makt även 2010.
Glädjande nog så blev torparna erbjudna att få lösa in sina ställen efter andra världskriget. Jag tror att det är anledningen till att dessa hus finns kvar.
Man vårdade och tog hand om den plats där man vuxit upp, nu med möjlighet att torpet stannade kvar inom familjen. Ogärna satsar man pengar på ett hus som står på ofri grund.
Numera har jag märkt att man inte är så noga när man definierar torp.
Att huset finns på landet och är av äldre årgång verkar vara nog.
Inredningsprogram renoverar med rasande fart hus med salar som har högt till tak och kakelugnar och kallar det torp. Tydligt är att det är mangårdsbyggnader som troligtvis har haft torpare under sig i en svunnen tid.

Torptider.

Om man äger ett torp är NU det gäller.
Nu vill man helst inte missa en endaste dag av naturen och atmosfären i torpet.
Kulturväxterna dyker upp ur jorden vid den rödmyllade väggen och potatislandet ropar efter sina knölar.
Förväntningarna inför sommaren är skyhöga. Det är så mycket man VILL!!
Tusen saker skall bli gjorda och dessutom vill man "torpa".
"Torpa"? Vaddå?
Sitta ner och njuta av allt. Se det som gjorts och drömma om det som skall göras.
Umgås med familj, släkt och vänner.
Fylla torpet och sig själv med liv.
Skratta mycket!