tisdag 29 maj 2012

Cellulosa och torv.

Liljekonvalj, tussilago, maskros, nässlor, de hade helt tagit över helt i mitt sk. woodland.
I woodland skall det växa skuggtåliga växter i organiserad vildhet. Pyttsan!
Mitt trädgårdsintresse tog plötsligt slut, bara så där.
Jag tror faktiskt att det var rådjuren som slutligen vann kampen över min vilja.
Nu har rådjursstammen minskat radikalt och jag har i år faktiskt sett blommande röda tulpaner (rådjurs nom nom) på min gård. Det ger ju ett visst hopp faktiskt.

Men vojne vojne!
Woodlandet såg för sorgligt ut när jag gjorde en deprimerande inspektionsrunda.
Plötsligt såg jag en liten knotig pinne med några gröna öron på.
Min stjärnmagnolia! Den trodde jag att hade dött för flera år sedan då rådjuren alla vårar åt på den.
Då kände jag hur det började spira i mig som i magnoliaknoppar och bubbla som i vrakchampagne.
Vill du så jättegärna, min lilla magnolia, leva så skall du få hjälp på traven.

Det blev att riva och slita bort det värsta av ogräset.
Täcka med med tidningar, ja tom. kartong. All cellulosa är nedbrytbart i naturen har det sagts mig.
Ogräset tillbaka ovanpå, sedan 17 säckar torv på det.

Några granithällar! Liljekonvaljen kan ju alltid försöka ta sig igenom dem.
Hah!


 Man skymtar en hägg i övre kant. Den skuggar hela dagen. Men det finns morgonsol, annars blev det väl ingenting.

söndag 27 maj 2012

Quiz.

Jag hade en liten blomfrågesport med maken.
Det gick sisådär.
Men till slut lossnade det.
...å den här då? vad heter den då?


(lyser upp som en sol)
"Hah! En GLÖMMOM!"

fredag 25 maj 2012

Gula faran.

Jag tror att Södersunda har ett ogräsproblem.


Det är av sådana kvantiteter att det kvalar in som sevärdhet.

torsdag 24 maj 2012

Läst.

Det är så roligt att någon skriver deckare med handling i åländsk miljö.
MIKAEL PAASIKIVI tack för det.
Förresten så tror jag att jag såg honom i söndags.
Han körde ombord på Töftövajerfärja.
Om jag såg rätt så är det alldeles naturligt då jag vet att "Paasikivis" i många år haft sommarstuga i Mickelsö.
Faktiskt så minns jag honom från barn och ungdomstiden. Jag var förundrad över att han hade en farfar (eller var det farfarsfar?) som varit den kända presidenten Paasikivi.
Jag menar, lite skillnad... min farfar kom från en klobb belägen i norra Brändö.
Det där med presidenter det var nog lite obegripligt för mig, skärgårdsflickan.
Dock skall sägas att Kekkonens son var en gång och fiskade i min hembys fiskevatten och fiskegubben som var tillfrågad som guide var ett äkta original. Han sade, enligt hörsägen, vid  avskedet:
- Nå hälsa pappa!
Äsch! Jag skulle ju skriva om boken, var kom ovanstående ifrån?

 "Med blodet som band"
Ja det är ju inte fel på titeln om man förväntar sig spänning.
Detta är hans tredje bok i en serie om kommisarie Ulla Johansson.
Allså... man skulle vilja vara med och bestämma innan folk ger ut sina böcker!
Jag skämtar naturligtvis, men ändå...
M.P. är så fantasifull och talangfull men han koncentrerar sig på fel ibland enligt mitt förmenande.
Fast känt är att smaken är som baken förstås.
Men, det blir liksom fel i dynamiken...
(åååh vad jag önskar ibland att jag hade den rätta utbildningen i litteratur så jag kunde förklara på förståeligt sätt)
Boken befinner sig i tre tidsmiljöer. Bomarsundstid, andra världskriget och nutid.
Det är olika "tempon" i skildringarna.
Den historiska beskrivningen av Brunos familjs liv och sedan hans egna äventyr är innerligt beskrivna. Människorna är själfyllda, känslofyllda, ja en riktig läsupplevelse rakt igenom...
och så plötsligt när man vill läsa mer och mer, ja då kastar det över till nutid och man skall läsa om
Ulla Johansson och hennes skyddsling Kalles val av tapeter. Stön!
Då blev det att skumläsa fram till nästa historiska beskrivning kom.

Att avsluta en bok, knyta ihop säcken, förklara för läsaren varför viss information i mitten av boken krävts för att fatta slutet, ja det är inte lätt sån´t. Vissa trådar kan faktiskt hänga lösa, det tycker jag. Alla spår behöver inte knytas an till upplösningen.
Och vilken upplösning sedan!
Shanghaja Pommern... hmmm... 
Intrigen blev plötsligt explosionsartad, helt galet intensiv. Som om alla actionhändelser kom i slutet på en actionrulle.
Det som händer i slutet kommer som frustande beskrivet av en  "grabb".
Då sprang jag... och sen såg jag vapnet... och då smällde det och en föll ner... (inte citat bara en usligt försök att beskriva)
Kanske jag skulle ha nöjt mig med det och tyckt det var bra om boken varit sådan helt igenom, men nu var det ju så att M.P. har bjudit på den andra texten, den historiska.
Herre Gud karl! Skriv en historisk roman!
Jag väntar!
ps.
Jag gillar inte humoristiska blinkningar där man lägger in sitt eget namn i intrigen.
Deckarförfattaren Mikael Paasikivi i intervju på en radiostation? ...bland de påhittade personerna?
Gör inte om det!!



Den där biffiga skuggan av en mansperson som finns med på alla hans böcker har jag inte fattat varför är där. Kanske jag får veta det i en framtida uppföljare.

tisdag 22 maj 2012

Knasbollar det finns.

Jag skulle vilja träffa människan som gör denna blogg.
Personen måste ju ha ett extraordinärt humorsinne :))
Hunden ser välmående ut och eftersom den är så lydig och duktig så vet man att den har fått mycket uppmärksamhet och skötsel. Den KAN ju inte lida av "leken".

 Den här hunden hade drabbats av fenomenet: "förlitensnipa".
Mest av allt ville han balansera längst fram i fören eller springa på sudbandet...


Eller strääääcka sig så långt det går i riktning mot de förargliga svanarna som "paddlade" förbi.

måndag 21 maj 2012

Muminkänsla

Om man sätter sig i snipan och puttrar förbi holmar och skär som ser ut precis som man mindes det, ja allt är egentligen som vanligt, då kan man andas ut.
Det är jordnära, sinnesnära, vattennära och himmelnära, just som det alltid har varit i alla tider.
Så vardagligt och magiskt på samma gång.
Det vet vi om, vi som är snipbarn.

Så skulle jag också kunna identifiera min muminkänsla.
Mitt i sagan skall ändå det praktiska fungera.
Byttor och karotter, påsar och skrin,
förklädet på magen, syltburk i fickan...
allt skall med när man far på vardagsäventyr.

Känslan blir starkare om man själv ser ut som ett mumintroll.


Too-ticki utan hatt






Ja, så blev det då övernattning i stugan på Grunnet.


Svärtorna flyttade buttert på sig när jag gick tidigt upp för morgonbestyr och jag störde dem i deras kutter.
Det gällde att butterkuttra högt om man skulle överrösta...
näktergalen, flugsnapparen, bofinken, svanar som smackar sina vingar i vattnet vid starter, prackorna och så orrspelet förstås.








söndag 20 maj 2012

Minisemester och maxijobb.

Vad en liten gumma får gno och gubbe med för den delen.
Det har börjat nu.
Sommar betyder gräsklipp!
Att klippa går väl för sig, men det är allt det där andra som är förenat med klippning av blommande torpbackegräs som kan bli lite jobbigt.

Han vill inte... men han gör det.
Och jag då?
Jag bara lekte jag.
98...99...100... nu kommer jag!

Men, VAR kan lilla jordgubbslandet gömma sig då?


Hittad!

Sedan var det sättpotatisens tur att gömma sig i potatislandet.
De vill jag inte hitta förrän i juli.
Därefter använde maken minisemestern till att såga och hugga ved
(årskonsumtionen på torpet)  och jag städade.
När huggandet var gjort gick maken in i stugan knackade och bultade ut en gammal tegelstensspis, kånkade och hostade i dammet.
...och jag fortsatte städa.
Sedan var minisemestern över.
Nästan.

onsdag 16 maj 2012

Kuddona kom. del 2.

En till hemma.

Byggdrömmar.

Allmogehus som bostad.
Torp som sommarhus.
Man blir liksom som ett vandrande muséum i tankarna. Det är gulligt och mysigt, men det hade ju räckt med ETT hus i den stilen.
Intill torpet finns höga berg med utsikt så långt ögat når.
Vi drömmer om ett myggfritt, daggfritt, regnfritt, bekväm utsiktplats i lä.
Då rinner tanken på ett lusthus upp.
Men att ha ett traditionellt lusthus som en fyrbåk uppe på berget... det lockar inte. Då slåss jag hellre med myggen.
Vi har redan stora panoramafönster i lager...
...och nu börjar man bli lite utled på allmoge.
Om man skulle bygga med lecablock?
 ...som en fortsättning på berget?
Vi har talat om det i flera år, denna tanke, men alltid har andra viktiga byggprojekt kommit emellan.
Men drömma kan man och planera.
När vi en gång börjar sedan, så är bygget klart i huvudet. Men det kräver en hel del faktasök.
Jag läser och läser...
Inte så fint och stort som Ernst bygger, men formen är rätt.
Man skall kunna öppna helt åt väster, golvet skall liksom fortsätta ut och bli en altan så man kan duka långbord.
(tankevirvel)
En vägg måste vara minst två meter lång så man kan göra en väggfast brits ifall någon av gästerna vägrar gå ner för berget när natten kommer....
Skall man rappa?
Eller är det coolare att låta bli?
Kan man lägga in flata stenar i rappningen så det blir ännu mer naturlikt?
... och så en annan tanke...
Kan man göra ett torv- eller sedumtak?
Då skulle det väl smälta in i naturen ändå?

Ok, det blev lite stort... norsktoljemiljonärshus...

Förråd på Andersudde.... nu börjar man misstänka att det inte är billigt med torvtak.

Här har planterats sedum, mossa och taklök, dubbla lager gräsmatta som jordlager. Gräsmattan är bra då den binder ihop jordskiktet och fungerar bra som vattenmagasin.
Som rotskydd används en korrugerad sockelskiva och som vattentätt skikt takfilt i längsgående våder. För att säkerställa vattentätheten ytterligare skall det göras en ventilerad spalt under filttaket, som utförs som ett vattentätt undertak.
Det låter inte som det billigaste alternativet direkt.
Hå hå ja ja. Tänk att det var de fattiga!! som förr byggde torvtak.
Men, det är ju bara ett lusthus... kanske det går att förenkla, återanvända...?
Jag fortsätter mitt läsande.
(Se på ovanstående bild hur man "trollat" bort fasaden med grånande störar... alltså... jag tror på att det skulle kunna gå att göra ett osynligt lusthus, nästan iaf.)

måndag 14 maj 2012

Ett rännande... för mig och andra.

Trots  att jag vakat fyra nätter så har jag hunnit se en fotbollsmatch på lördagen, ut och äta på söndagen och i går, måndag, så var jag på stafettävlingar i Wiklöf Arena.
Jag tycker sååå mycket om att se skolornas stafettävlingar.
Det finns väldigt många stilar... härligt att se.
Tjejerna från "lusse" var ju snabba som vinden förstås.
Ett år stod jag nära banan när Hanna Wiss gick i "lusse" och hon tog sista sträckan.
Jag inbillade mig att jag kunde känna luftdraget efter henne.
I år kammade dotra och hennes kompisar hem vinsten och med den bästa tiden av alla högstadier.
Bra ränt!


Travar iväg till position.


Väntar på pinnen och att få springa sista sträckan.

söndag 13 maj 2012

Morsdagsmiddag.

Jag är en surkartsmorsdagsfirare.
Motvilligt låter jag mig "dras" med på morsdagsmiddag någonstans där det är för trångt, stressigt, ovan extrainsatt personal bla.bla.bla.
I år for vi ändå till Käringsundbyns restaurang.
Det var inte alls dumt.
Jag kände att mina ögon längtade efter blått vatten. de var tydligen helt dränerade på blåvattensyn.
Restaurangen var fräsch, med moderna textilier och som sagt, med den oslagbara utsikten.
Maten, "abborfilé med nypotatis" god.
...okey då... jag vaaar väl nöjd i år då.

Ena hållet...

...andra hållet.

Och förresten.

Utslagna.

torsdag 10 maj 2012

Kom kuddona! Kom kuddona!

En hemma!

Ja vet, så där blir det när man sätter rubrik efter det första som rinner till i skallen.
Lite sökt kanske...
Men, det jag ville berätta denna dag var att jag virkat klart en kudde.

onsdag 9 maj 2012

Tungt vägande.

- Har du läst klart "skrynkelboken"?  Frågade Maken, när han såg att jag smällde ihop en bok och lade den på nattduksbordet.
Han avsåg då boken "Konsten att få mentala superkrafter" skriven av  Henrik Fexeus.
Han menade att författaren var en hjärnskrynklare.
Jag tror att Maken var ganska nöjd över att jag läst klart, för jag har naturligtvis inte kunnat hålla mig att testa Fexeus teser och metoder på honom och det har väl  till slut blivit en aning tröttande.
Exempel på "plågodiskussion":
Den del av vår känslomässiga hjärna som spelar störst roll när vi fattar beslut kallas amygdala.
Den kan "kidnappa" resten av hjärnan om den känner för det.
Om en känsla inte verkar vettig, om amygdala har reagerat på fel uppfattning...
ni vet... man är arg fast man veeet att man inte borde vara det...
VAR TYST TILLS KÄNSLAN GÅTT ÖVER.
Vi gör tillräckligt med dumheter ändå när vi är övertygade om att vi har rätten på vår sida.

Är H.F. en "hjärnskrynklare" då?
Nej inte i den meningen att han är psykiatriker eller psykolog.
(jag googlade om honom) Nä, ingen sådan examen... han har visserligen läst psykologi, men annars, mycket böcker och marknadsföring!

Men, Herre Gud! vad tung boken är!
Jag måste faktiskt väga den.
Alltså först vägde jag Stieg Larssons 630 sidor långa bok
"Flickan som lekte med elden".
..sen vägde jag "skrynkelboken" 550 sidor.
Larsson vägde 300 g och Fexeus vägde 1/2 kg.


Man skulle faktiskt kunna få hjärnskador om man fick den i huvudet
...och det har jag ju fått nu då.


tisdag 8 maj 2012

17 våder i kjolen.

I Ålandstidningen förra veckan så hade en läsare skickat in en bild på en vitsippa med 11 kronblad.
Ja ja det var ju en ryyyysligt stor vitsippa.  Jag log lite åt det.

Det borde för mig, i år,  bli den 20 våren på denna tomt.
Under de åren har jag alla år haft glädjen att se på en stor tuva... tadaaaaa...

 "Vitsippa 17-bladingar".
Halva beståndet rök när vi dränerade, men de verkar komma igen.
De verkar endast kunna föröka sig med rötterna.
Pistillen ser missbildad ut , så troligen är sippan steril.
Man kan också se att bladverket är en aning flikigare.


Jag är en snygging.

måndag 7 maj 2012

Vad blir det till mat?

Ja det kan man fråga sig.

Mat?


Mat!

Jag förenklade Morbergs recept på nässelsoppa.
Istället för gul lök lade jag i "Hundlök" eller Ängslök som det rätta namnet skall vara.
Det är en ganska värdelös löksort, inte mycket smak där inte.
Men den har samma goda egenskap som nässlorna.
Den är JÄTTEGRATIS!

Tog hela dagen.

Fint väder idag.
Man skulle ju kunna vara på altanen en stund.

Vad är detta?

Men Herre Gud!

Stön!

(Några timmar senare)

Det här var bättre.

Den här är jag tammef-n värd!

Mäktig måne.

Mig veterligen har ingen köpt månen.
Vem skulle man i så fall betala till?

 Tänk att människan har vandrat där uppe.
Vi har redan lämnat spår och sopor efter oss där.
Det var ju duktigt gjort.

Jag tror att det var min gammelmoster Maria som vägrade tro på att man kunde flyga till månen.
- Ånej du! sade hon.
Det gick inte att lura henne.
Nu är månen stor, stor och MÄKTIG.


 Vad finns på dess yta?

söndag 6 maj 2012

Knoppar.

Hur underskattade är inte knoppar?
Hemlighetsfulla som inslagna presenter.
Fortfarande har de den skyddande överrocken på sig.
Evulutionen har gjort sitt och det genetiska arvet  är som magi, uttänkt för varje knopp att slå ut i rätt tid.

 Tulpaner.


Trädpion... var den ljusrosa eller ceris? 


Japansktkörsbär.


Vit syren med snigel.


 Kungsängslilja.

Gullviva.

lördag 5 maj 2012

Nu är det hårda tag!

Idag fick jag ett tips av syrran om att dricka ingefära-te. Eftersom jag hade väldigt mycket rå ingefära hemma så var jag inte knusslig. Jag blandade och drack. Resultat: Tungan ville rulla ihop sig som en flärp mot hettan och kryddsvedan, tårarna rann och jag fick en akut snorattack.. men tammetusan, nu en kvart efteråt känns det som om det lättade. Ont skall med ont...
Ingefära är effektivt mot förkylning. Ingefära innehåller antihistamin och det för det till ett effektivt botemedel mot förkylning. Är du smart tar du ingefära i förebyggande syfte, men har det redan brutit ut så kan symptomen lindras effektivt med ingefära. Tugga ingefära är ett sätt. Det är ju dock ganska starkt och passar kanske inte alla. Då kan man brygga te på ingefära. Det gör man genom att skiva ingefära, ett par tre slantar i en kopp, och sedan hälla kokt vatten över. Låt dra i 10 minuter, smaksätt med honung om du vill och drick. Att ha ingefära i maten är också ett utmärkt sätt. Ingefära passar bra i grytor, både till kött, kyckling och vegetarisk alternativ. Du kan också köpa färdiga teer med ingefära i om du vill slippa lätt undan. Ingefäramedicin mot förkylningar.

Lätt irriterad.

Skrev just ett lååångt gnälligt inlägg som jag raderade.
Nu får jag ta och skärpa mig!
I-landsproblem liksom...

fredag 4 maj 2012

Ockupanter av min slemhinna.

I fyra veckor nu!
Började med migrän (då förstod jag) och sedan kom alla de vanliga symptomen, de som hela världen känner till om de har en hals, luftvägar och näsa.

Hopade tillsammans med mina osunda vätskor i en driva av snornäsdukar, vinner de inga skönhetspris.
Men har man riktigt, RIKTIGT bra ögon och kan se dem, ( nåja, det hör väl inte till vanligheten) då bjuds man på ögongodis.


Vik hädan virus!