torsdag 24 maj 2012

Läst.

Det är så roligt att någon skriver deckare med handling i åländsk miljö.
MIKAEL PAASIKIVI tack för det.
Förresten så tror jag att jag såg honom i söndags.
Han körde ombord på Töftövajerfärja.
Om jag såg rätt så är det alldeles naturligt då jag vet att "Paasikivis" i många år haft sommarstuga i Mickelsö.
Faktiskt så minns jag honom från barn och ungdomstiden. Jag var förundrad över att han hade en farfar (eller var det farfarsfar?) som varit den kända presidenten Paasikivi.
Jag menar, lite skillnad... min farfar kom från en klobb belägen i norra Brändö.
Det där med presidenter det var nog lite obegripligt för mig, skärgårdsflickan.
Dock skall sägas att Kekkonens son var en gång och fiskade i min hembys fiskevatten och fiskegubben som var tillfrågad som guide var ett äkta original. Han sade, enligt hörsägen, vid  avskedet:
- Nå hälsa pappa!
Äsch! Jag skulle ju skriva om boken, var kom ovanstående ifrån?

 "Med blodet som band"
Ja det är ju inte fel på titeln om man förväntar sig spänning.
Detta är hans tredje bok i en serie om kommisarie Ulla Johansson.
Allså... man skulle vilja vara med och bestämma innan folk ger ut sina böcker!
Jag skämtar naturligtvis, men ändå...
M.P. är så fantasifull och talangfull men han koncentrerar sig på fel ibland enligt mitt förmenande.
Fast känt är att smaken är som baken förstås.
Men, det blir liksom fel i dynamiken...
(åååh vad jag önskar ibland att jag hade den rätta utbildningen i litteratur så jag kunde förklara på förståeligt sätt)
Boken befinner sig i tre tidsmiljöer. Bomarsundstid, andra världskriget och nutid.
Det är olika "tempon" i skildringarna.
Den historiska beskrivningen av Brunos familjs liv och sedan hans egna äventyr är innerligt beskrivna. Människorna är själfyllda, känslofyllda, ja en riktig läsupplevelse rakt igenom...
och så plötsligt när man vill läsa mer och mer, ja då kastar det över till nutid och man skall läsa om
Ulla Johansson och hennes skyddsling Kalles val av tapeter. Stön!
Då blev det att skumläsa fram till nästa historiska beskrivning kom.

Att avsluta en bok, knyta ihop säcken, förklara för läsaren varför viss information i mitten av boken krävts för att fatta slutet, ja det är inte lätt sån´t. Vissa trådar kan faktiskt hänga lösa, det tycker jag. Alla spår behöver inte knytas an till upplösningen.
Och vilken upplösning sedan!
Shanghaja Pommern... hmmm... 
Intrigen blev plötsligt explosionsartad, helt galet intensiv. Som om alla actionhändelser kom i slutet på en actionrulle.
Det som händer i slutet kommer som frustande beskrivet av en  "grabb".
Då sprang jag... och sen såg jag vapnet... och då smällde det och en föll ner... (inte citat bara en usligt försök att beskriva)
Kanske jag skulle ha nöjt mig med det och tyckt det var bra om boken varit sådan helt igenom, men nu var det ju så att M.P. har bjudit på den andra texten, den historiska.
Herre Gud karl! Skriv en historisk roman!
Jag väntar!
ps.
Jag gillar inte humoristiska blinkningar där man lägger in sitt eget namn i intrigen.
Deckarförfattaren Mikael Paasikivi i intervju på en radiostation? ...bland de påhittade personerna?
Gör inte om det!!



Den där biffiga skuggan av en mansperson som finns med på alla hans böcker har jag inte fattat varför är där. Kanske jag får veta det i en framtida uppföljare.

2 kommentarer:

  1. Du har så rätt i din beskrivning av böcker som hoppar i tid. Just när det är som intressantast så börjar något annat. Jag håller fortfarande på med Hundraåringen som hoppa genom fönstret.
    Du orkar i alla fall igenom böckerna.

    Louise

    SvaraRadera