Mesbilder.

Jag har inte haft tid och inspiration för min blogg.
Det spelar knappast någon roll, för ingen har väl tid att läsa den ändå nu i dessa tider.
Det har ju blivit så nu ...att en massa julförberedelser som man förr pysslade med under tre veckor före jul, så har man färdigt redan till första advent.
Kanske är det så att man valt att behålla de flesta gamla måsten och traditioner och dessutom tredubblat nya,
...så skulle man inte börja tidigt så blev man nog till slut som hackspetten i "Kalleankasjulafton" innan man såg det sista julklappspappret knölas ner i en sopsäck.

Jag har, som nämnt ovan, drabbats av inspirationsbrist, en liten svacka, skulle man kunna säga.
Hur skall jag kunna ta fram mitt gamla hederliga bitska bittra jag, surt konstatera min otur och dystert framhäva  min klumpighet...?
.... när jag har en pigg halvkroppsrakad fyrbening ( rättstavningsprogrammet reagerade på halvkroppsrakad, konstigt, brukar man inte vara det från och till?) studsande runt mina fötter.
Herre Gud! man går ju omkring och är GLAD!... och ibland, mest hela tiden, måste jag upphöra med vad jag sysslar med och klappa hund istället.
Nej, jag har gått och blivit en MES!

Apropå mes, så kan jag glatt konstatera att mitt fågelbord blivit tättbesökt som en bättre mellandagsrea på lard och frön.

Fem gånger fler start och landningar i minuten än på Heathrow.

Men bilderna är helt VÄRDELÖSA!
Jag tog minst 40 bilder.
De blev suddiga, mörka och vissa foton helt i avsaknad av fotoobjekt. (objektet hann flyga iväg till närmaste gran och skala en halv kotte innan fotot togs)
Jag vill ha en ny kamera!
BUÄÄÄÄH HU HUUUUUUH, snyft, snyft, snora...

Men vad är nu detta för I-landsproblem?
Jag är inte NÖJD med min digitala kamera!
Nej, nu får jag genast gå till pastorskansliet och köpa en get!
Just det, ni läste rätt!
Om man har dåligt samvete för att man "kråsat på" för mycket, vältrat sig i onödig lyx och när man känner att gallan inte tål mera hummer och bearneasås, så kan man gå till pastorskansliet och betala för en get som man ger till några fattiga beduiner.
Det fungerar som nutida avlatsbrev. (ni vet, avlatsbrev...som man köpte innan reformen... som Luther var så sur på, ni vet de där breven man köpte för syndernas förlåtelse?)
Förstod väl att ni kom ihåg dem.

Jäklar anåda vad snö de har på kojtaket!

Sjunde sinnet

Jag är helt övertygad om att jag inte har ett "sjätte sinne", i den mening att jag skulle ha en märklig känsla för vad som skall hända i framtiden.
Jag kan inte spå i framtiden, varken i händer eller sump,  inte gå med slagruta, inte känna av currykors eller annan sorts markstrålning och så tror jag också att jag inte påverkas av månen.
Jag är nästan lite sur över det, för nog skulle det ha varit bra för min knäppa image om jag hade dessa gåvor.
Men NOPP!
Det är nästan så att det slår över åt andra sidan.

Min mamma som är duktig med slagrutan och kan känna av currykors med metallstickor och kan ta reda på vilket kön bebisen i magen har osv., tappar ibland "känslan" när jag tar i henne.
Ja, så eländigt är det faktiskt med mitt sjätte sinne.

Någon gång  i forntiden var jag på en kurs med en medryckande föreläsare som talade om kreativitet.
Det är bara människan och vissa andra djurarter som kan vara kreativa.
Vi har tydligen en funktion i hjärnan som kan tänka ut nya fiffiga idéer.
En dator kan bara behandla den information som den matats med.

Föreläsaren ville då påstå att "sjätte sinnet" är likadant beskaffat.
Det är ett hastigt överslag i vår fantastiska hjärna som använder all information vi lärt oss för att varna eller för att ge en "hint" om vad vi kan vänta oss i framtiden.
Det är tydligt att jag aldrig glömmer den föreläsningen.

Jag undrar om jag inte har ett "sjunde sinne"?
Ett sinne som "fattar noll", en sorts oförmåga som jag skaffat mig för att slippa känna av andras sinnestämningar... som ett skydd mot en emotionell anstormning som jag inte skulle klara av?

Ett är säkert. Jag kan inte gissa könet på bebismagar.
Jag är så dålig på det, så det är nästan ett säkert kort på att det det blir det andra könet än jag gissat.
Man är nästan lite stolt över att ha gissat "två nätta små tvillingflickor" och ut kommer två stadiga karlar.

För inte så länge sedan så såg jag i tidningen att en ytligt bekant fått en flicka.
Jag minns att jag sagt åt den blivande modern vid något tillfälle, att hon nog skulle få en pojke...
Jag gav henne även tipset om namnet Sylvester.
Nu är det tydligt att hon får välja Sylvie eller Ester.

jordstrålning

Lagt tak ligger...

I morse när jag vaknade, var det första jag såg en talgoxe som satt på fönsterbläcket och gav mig "onda ögat".
"Ok, i år SKA det bli ordning på fågelmatandet".
Saken är den att varje år jag satt fågelbordet på plats och "laddat" det, så har fåglarna så gott som  uteblivit.
VARFÖR nobbar de MITT fågelbord?
En teori har varit den att det fanns för litet skyddande buskage i närheten.

Idag letade jag fram fågelbordet som min pappa snickrade när gossarna var små.
Så som jag mindes det var det för lågt, man kunde inte se det från fönstret.
Det blev av nöden att skaffa en längre stång.
Så till skogen och såga omkull en al.

Som ni ser så har jag inget ögonmått över huvudtaget.
Men efter litet sågande och yxande och järnspettande så var det på plats.

Ack, ack, ack vad tiden haver gnagt på fågelhuset.
Usch hur det ser ut och nu finns det ingen tid till att måla och dona...
Hmmm.....

Extreme Home Makeover.

Hemma

Som jag hade hoppats på så fick vi hämta hem Bruno till helgen.
Med en halvtimmes varsel kastade vi oss i bilen och for över med färjan.

Nej men vem har vi HÄR!!! då?

"Haaaaha ha ha ha  ha ha ha ...
Nejmen tjeenare gamlingar! Ha ha ha , vilket j..la hotell man bott på alltsååå... ni skulle ha sett pumorna där inne!"

Här är Bruno på besök vid ett studentboende innan hemfärden över havet.
Vi lämnar bort inredningsreportaget idag, men ni ser säkert den inredningsmässiga förfiningen som väldigt ofta dyker upp i läroverkens bostäder.

... och hur mår han då?
Han är matt, tillbakadragen och alldeles tyst. En längre tids rehabilitering krävs, det är tydligt.

Måste berätta om min hårt prövade makes kommentar när vi stod inne på ett apotek med en bunt recept i handen och han läste:
" Losec?.... mutter... ja det är väl till Husse det..."

Olika perspektiv

För någon som sysslat med sång i hela sitt liv så är det ju rent av idiotiskt att tro att man kan sluta bara sådär och ägna sig åt annat istället.
Inredning, trädgård, bloggar... jo vars, visst är det roligt, men man kan inte ta bort sitt huvudintresse utan att förvänta sig att det blir en tom krater kvar.
Jag hoppade av Queenkören med de fantastiska konserterna, skickliga musikerna och det stora spännande stohejjet runt om.
Gissa om det var roligt att vara med!
Jag tror konserten på Rockoff var en av höjdpunkterna i mitt körliv.
Tom. resten av familjen började intressera sig för mitt sjungande.
Nu äntligen började man förstå sig på det jag sjunger och
...nu äntligen får man betalt för mödan av att tvingats höra mig sjunga skalor och röstträningar under så många år.

Sjunga rockmusik VAR roligt, men min tinnitus förvärrades (kanske jag upprepar mig nu, jag minns inte allt jag svamlat om på bloggen)... och så var det något till som jag inte kan sätta fingret på.
Fast kören var enormt stor så kände jag mig märkligt ensam, kom inte riktigt in i gänget kändes det som.
Det kan man ju naturligtvis inte klandra mina körkamrater för, de såg ut att trivas vad jag kunde se.

Igår kväll sjöng jag med gamla gänget igen. Vi som tar privata kurser vid Bel Canto.
Skomakare bliv vid din läst.
Där sjöng vi  svaga pianissimopartier, lyssnade in varandra så att vi inte övrröstade.
Där sjöng vi också starkt och myndigt, forte i  höga G.
Altarna malmklockatonade mörkt och stadigt så det kändes som om man hade en fura i ryggen och de unga förstasopranerna med glittriga änglaröster placerade julstämning direkt in i mitt hjärta.

Nu skall jag hårdträna fram till adventkonserten söndagen den 3 december i Jomala kyrka.

Och ändå...

...så måste man leva ett normalt liv fast Bruno är inlagd på sjukhus i vårt grannland.
Fast vi är måttligt inspirerade så traskar vi iväg till våra jobb, skola, träningar.
Mat handlas, lagas och viktiga samtal rings, ser på TV, läser läxor och övar adventssånger.

Det var roligare före olyckan, det är helt klart.

Jiu Jitsu i hallen en kväll, piggade upp. tex.
Men det skall väl bli roligt igen, annars vore det väl för besvärligt.

Middagen ikväll lyfte inte humöret direkt.

Blodpudding som smakade som den såg ut.
Jag skulle vilja ta ett SNACK med puddingkocken.
Man ångrar nästan att man inte fräste upp Brunos hundkorv istället.

Nu iväg och sjunga i kör.
Jag har hört att sjunga i kör är som terapi, man blir som en ny människa efteråt.
Då provar vi det då.

Ovisshet

Så går man här och trampar...
Igår förde vi Bruno till Uppsala., Svenska lantbruksuniversitetets veterinärmottagning.
Han skall undersökas, kirurger skall diskutera, pannor skall veckas och blodvärden analyseras.
Vi väntar och väntar...
Inte ett ljud har vi hört från djursjukhuset sedan vi såg honom , darrig, men ändå svansviftande gå iväg med en sköterska.
Han är familjens första hund, vi är ganska gröna på det området.
Fattar mig inte på "riktiga superhundälskare", sådana som haft hundar länge och vars hundar sedan dött och så skaffar man nya.... HUR HÅLLER DE IHOP??
Jag är lite "lagom hundgillare", typ: Klappetiklapp och sen "vilken söt och rar hund du har".
Men vår hund är ingen HUND!... alltså, vilken hund som helst som är söt och lurvig.
Nej, han är Bruno!

Går inte det här vägen skaffar vi nog inte hund igen.

Tungt

Det har varit uppehåll i mitt raljerande om "mitt lif och lefverne".
Det skall nu få sin förklaring.

Vår jakthund Bruno blev skadad under jakten tidigt på lördagsförmiddagen.
Veterinären gav oss inte mycket hopp och bad oss vänja oss vid tanken att hon skulle ta bort honom.
Men hon skulle ändå ge honom en chans...
Vi satt hemma och väntade på samtalet.
Det kom, men var inte med det budskap som vi befarat.
Vi skulle få ta hem honom och vårda honom hemma.
Det gör vi nu... och ingenting är säkert.
Han har svårt att få i sig vätska och någon föda är det inte tal om.
Det betyder att vi ger honom dropp med jämna mellanrum och väldigt starka smärtmediciner.
Stackars, stackars krake!

Jag har tagit bilder på honom där han ligger och kämpar,
men mitt etiska tänkande om att visa upp sjuka och lidande på bild, omfattar även hundar.

Men vår snabbt påhittade men fungerande droppställning kan jag ju lägga in.

Suck och åter suck.

Idiomatiska uttryck.

Idag är jag forskare!

Egentligen började det med ett lätt grubblande igår. (Som om jag skulle fixa djupa grubblanden då)

Jag tänkte... (jaaa, jaaa, retstickor! igen då...jag och tänka!)

Hur låter uttrycket "Den som in i leken ger, får leken tåla"? ...på engelska?
 Hmmm...
"Those who..."
"When you..."
 "If you play... vaddå play?  Det betyder ju spela....Har engelskan inget ord för lek?
Stackars människor ett sådant onyanserat språk de har.
"If you want to play you have to stand the play".... nä  det låter inte bra.

Här hemma så spelar vi fotboll och spelar bort pengar. (MINSANN!!!)
I engelskan finns både game och gamble .
Stackars OSS vilket onyanserat språk vi har.

"If you join the game you have to stand it..." Hmmm... kanske...
Sedan  lämnade jag tråden för dagen.
Antagligen så kokade kaffepannan över eller hunden rymde eller det började brinna i en bordduk.
Jag måste ju skylla på något.
Att min tankeresurs tog slut ungefär där, är ett alldeles för tungt facto som mitt uppblåsta ego inte klarar av.

Men nu är man på gång igen.

Hur låter egentligen uttrycket då?
Jag har ju för sjutton gubbar gOOOOgle.

Här kommer det:
"It´s all part of the game"

Ha ha ha ... förresten kul sida jag hittade!
Nu förstår jag min svägerska som nyligen gått och lärt sig svenska.
"Jag blir galen på era idiomatiska uttryck!" muttrade hon bittert.
"Inte för allt smör i Småland!... vad betyder det?"
(Eng. "not for all the tea in China")

Ha ha  Medelsvensson... " Average Joe"

Proppmätt... "Stufft to the gills"

Ta ner skylten(dö)... "Kick the bucket"  Det svenska uttrycket det förstår man, men det engelska/amerikanska? Står man på en uppochnervänd hink när man skall hänga sig?... som man sedan sparkar till?
Eller är det bara jag som har rå fantasi?

Ha ha ha !
Toffelhjälte. ......... finns inte! Det är bara VI våra stackare som har en sådan figur som smyger omkring i hemmet. I det anglokanska livet existerar ingen sådan.
(nu måste jag genast WikipEEEda)
Puh! I Tyskland finns han! unter dem pantoffel stehen . Det var ju en nåd att det inte är bara här som det finns elaka kärringar.
Troligen har uttrycket sin grund i grekiska mytologin.
Omfale (gudinna) bytte roll med Herakles (gud, som nu fick gå i kvinnokläder) enligt sägnen så gav hon honom en dagsedel med guldsandalen.

Droppen som fick bägaren att rinna över...
The straw that broke the camel´s back.

De flesta uttryck är väldigt lika i våra språk, så det är svårt att avgöra om de "rest" från öster till väster eller tvärt om.
Camelliknelsen kommer knappast från norden och troligen inte heller

Crocodiletears!

Men NU är det slut partat!

Jag och min jobbarkompis råkar fylla jämnt ganska nära inpå varandra, så vi bestämde oss för att ha en liten "tillställning" tillsammans  för de andra kompisarna som har oturen att fylla udda då, då...
Allt var underbart på kvällen, ungefär som "en bal på slottet", men allt roligt har ett slut.
Kompisens make informerade mig när vi höll på att städa undan att:
"Jag har satt en trave med byttor och karotter i framsätet i din bil. Den såsiga grytan lade jag överst, men KOM IHÅG den har INGET lock så kör försiktigt.
Jag: "FNYS!" Bara för att man gått och fått en släng av medelålder nu, så tror du att man HELT tappat minnet... hrmpf!"

Hoppa in i bilen
Backa ut.
Rrrrrrrr Rrrrrrr rrrrrrRRRRRRRRRRRRRR....
(första korsningen)
Niiiit... sväääääÄÄÄÄÄÄng..... PLUOOOOUUURRGH....

Tur att affären inte hade så många ljus som krävdes för att påvisa vår höga ålder!

Då hade väl bordet brunnit upp.

Jag är en snusktant!

Nu tidigt på morgonen, innan mitt moraliska försvar riktigt har vaknat, känner jag mig tvungen att komma med ett erkännande.

JAG HAR TAFSAT!

Mina trevande försök att få igång ett njutningsbart förspel inför det som komma skall,  känns nu en aning sjaskiga.
Kanske var min trånande handling inte helt lovlig, men det sägs att det som sker innanför lykta dörrar och inom hemmets sfär har ingen moralisk polis med att göra.

Den första kontakten är nu tagen och stjärnan har blivit påsatt med ett lysande resultat.

Jag blev helt förtrollad och stjärnögda ögonkast slungades ohämmat trånande i torpstugan, mellan maken, mig och den sprängfyllda burken av Nyåkerspepparkakor.
En trekant av oemotståndlig karaktär.
Nu kommer känslomässiga berg och dalar att rada upp sig som adventsljus i staken fram till den fullständiga ejakulationen på självaste julaftonen.

Till mitt försvar för den tidiga debuten, kan jag påpeka att jag inte är ensam om att inte kunna hålla fingrarna borta.

Redan den 3 november tyckte Hemköp i Stockholms centrum att det var acceptabelt att visa upp vad som kunde väntas av marknaden.
Helt oblygt exponerades objekten med skägget helt synligt.


Köpen och avtalen gjordes öppet på gator och torg.

Här cementeras en deal mellan en intressent och en mindre rörlig aktör än den som kontrakterades av köparen förra året .
En callstaty önskas den 24.12. istället för den glöggstinna Mr December som trillade in i granen och barrade ner hela huset.

Saknade trubaduren

På torphelgens lördag uppstod plötsligt naturfenomenet regnuppehåll.
Högen med ris och kvistar som legat och regnats på under hösten, blev ett högintressant experiment för mig.
Skulle jag eller skulle jag inte få den att brinna?
Och det fick jag... med hjälp av lite torr ved från vedlidret.
Sedan åkte även några gamla brädor på och brasan blev tillslut en riktig bränsleslukare.

Här en BRASBILDKAVALKAD!

 

Konstigt, jag tyckte inte att det var mörkt där vi satt runt brasan,

 men bilderna säger något helt annat.

Plötsligt dök en fransiskanermunk upp med ett medeltida pinoredskap hotfullt i handen.
För att slippa komma under behandling blev vi tvungna att muta honom med grillkorv och rörformad pilsner.
Det visade sig vara ett smart drag för pinohandlingen kom på skam och tillvaron runt brasan kunde tidvis beskrivas som rent gemytlig.

 Medan brasan sakta brann ner hade en annan värmekälla börjat stiga i graderna.

Bastun, vårt kära gamla svinhus, ser säkert mörk och kall ut på bilden,
men akta er!
Den står nästan och hoppar på sin grund av hettan.
Under oljelampans sken skulle det snart tagas ett riktigt nappatag om fyllnadsjordsmutsiga nävar, sotiga näsor och veckans ranson av skitprat som envist beckat sig fast i öronen.

Transport av jord gjord.

Ett av huvuduppdragen vid torpbesöket var att forsla en något "lite" överlastad bilkärra med jord tvärs över Åland, över ojämna färjklaffar och uppför en snorhal torpbacke.
Det lyckades.
Det var fredagkväll och mörkt som i en kolsäck när vi anlände, så kärran fick stå i lugn och ro och invänta lördagens dagsljus och *svällande muskler. (*som är kopplade till en spade och kratta då)
Tolv grader i kojan...
Denna gång var det sydlig vind och spisarna fungerade perfekt.
Vid nordlig å andra sidan...
Så många gånger har vi eldat utan att den MINSTA lilla rökslinga hittat ut genom skorstenen.
Fönster och dörrar på vid gavel, hundstackaren förtöjd vid en rönn på backen, maken har ALLTID utomhusjobb på gång när jag försöker få spisarna att brinna på rätt sätt.
Förmodligen bär jag ett omedvetet hat mot mig själv då jag på eget initiativ tar just den uppgiften på mig.
Som en grå vålnad i vit rök stapplar jag omkring, hostande, gråtande snorande och naturligtvis svärande med brinnande gamla ålandstidningar i nävarna. De försöker jag packa in i de rökkanaler jag hittar, jag öppnar och stänger på spisdrag, öppnar och stänger på dörrar och fönster, flyr ut ibland och luftar mina svidande lungor.
Maken står alltid begrundande och säkert lite chockad och ser på skådespelet ungefär i höjd med södra liderknuten, närmare än så vågar han inte komma.
För just den där delen, få igång spisar, det är MIN grej.
Men i fredags, som sagt sydlig vind ...och maken och hunden berövades på höstens event.

Varför forsla jord?

Livet som torpare kan inte ha varit lätt.
Därför har de första torpboarna en hedersvärd plats på väggen i storstugan.
Gubben ser liten och mager ut medan kvinnan har mera starka och bestämda drag.
Först tilldelades en strandäng till torparen med fin gräsvall och allt vad frid och fröjd.
Men, så blev det ny förrättning av markerna och torparens jord som han inte ägde, råkade komma på fel sida om rån.
Då fick torparparet istället ett alkärr att förvalta. Torpargubben var över 70 men började från början igen med att bryta stubbar och att dika.
Han hade magcancer och spottade blod, men lyckades ändå bli någorlunda klar innan han stöp på sin post.
Av den lilla anledningen skall markerna beträdas med andakt.

Själva stugan står på en grus- och stenås.
Där finns inte mycket jord, men däremot (ni vet denna höst) mycket vatten.
Vi har varit tvungna att dräneringsdika och därmed blottat grus och sten.
För att dölja det krävs jord och finns det inte något av den varan så måste den föras.
Nog om detta.

Vid en annan årstid än nu, växer och trivs maskrosen i den magra backen.
Jaaaaajaaaaa... det börjar bli bråttom med taket nu... vi skaaaa, ....loooovar!

Rörig helg.

Tänka sig att det äntligen!! blev av att fara till torpet.
Den här bloggen är ju en eländig "torpblogg" som knappt alls har några inlägg som beskriver torparlivet.
Men nu blev det en sväng dit, till min stora glädje.
Jag kunde inte undgå att konstatera när jag packade, att de förnödenheter som krävdes för överlevnad denna gång, märkligt nog hade gemensam form.

Ett rör vin.

.

Ett rör med exklusiv wiskey.

Ett rör tändpåsar.

.

Rörgodis och...

rörchips.

Några rörcider kom också med, men inte så många...
Man vill ju inte bli tvungen att ta

rör-Treo.

Gissa

...vilken som är en Warhol
och vilken som är en B-man.

Popkonst

Poppkonst

Förbluffad...

 över

...att man hänger kvar...

Om första halvan av seklet blev en sorts samlarperiod,
så lovar jag mig själv idag, att andra halvan skall bli en mest levaperiod...
,,,så länge jag är i livet.

Hur säker kan man va?

Jaha!
"Nu är Halloweenperioden definitivt över" Tänkte jag när jag plötsligt såg den vita kalven i hagen igen.
Den hade bara varit och köpt sig nya örhängen och skaffat sig en kompis.
Ett litet foto fick jag ta av dem medan Mamma Kudda stod brevid och lågt drönade varnande för människogalningen.
Men när jag hade tankat in fotona i datorn och fick se kalvarna så blir man ju ändå att undra hur fri byn är från det okulta.

 
Kalvterminators!

Får väl stå ett par veckor...

Jag fick en idé om ett "krukarrangemang".
Tänkte att jag skulle ta mossiga kvista och sedan blanda med någon guldsprayad växt.

Njaaa...
För mycket
och
för grått
och
ja....
mest bara kråkbo.
Jag skall göra det annorlunda  nå´n gång.

Bandade väl...

Synd om Magnus som var upptagen på lördagskvällen och inte kunde se och höra sig själv.
Han har tydligen fått mycket cred för sin tolkning av för mig, helt okände låtskrivaren
Olle Ljungströms låt " Jag och min far".
Ovanligt att höra Uggla i en sådan låt.

Vad göro damerna om natten?

Måndag... och dags för en liten återblick av helgens bravader.
Ett samlat ord för vad jag upplevt är: SKRATTET!
Jag är svagt öm i mellangärdet faktiskt.

Det var nämligen så att tre av mina väninnor tog mig i hampan och drog iväg mig till Stockholm för att beskåda och njuta av årets uppsättning av ....
iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih... här kommer det! "Ladieeeeees... Night!" (Läjdis Najt)
Jajjamensan, ...bodde på hotell och allting.
De tyckte väl att det var dags att jag fick vädra kappan i storstadsmiljö och lära mig lite fina manér.

Allt var mycket väl förberett för mig.
Efter månader av sökande efter det ultimata hotellrummet hittade man tillslut det perfekta,

det med utsikt över pissoaren.
Då kunde jag i lugn och ro öva mig i att beskåda mäns fumlande innan det blev allvar av på kvällens föreställning.
Innan det bar iväg på den så fanns det frikostligt med tid för shopping.
Med fickorna sprängfyllda av svenska tusenlappar attackerade vi klädrackar och hyllor med imponerande hastighet och effektivitet.
Innan jag visste ordet av hade jag köpt mig ett par vinterstövlar som hade så hög klack att jag med fördel kan använda dem när jag skall plocka äpplen nästa höst och slipper då släpa på den där tunga stegen.
Toppstjärnan i granen kommer dessutom denna jul att fästas av mig och inte av "tvåmetersmaken".
Således ett mycket klokt och eftertänkt köpbeslut.
(Att jag sedan var så högfärdig att jag tog dem på mig till kvällens begivenhet utan att veta att det var minst en halv mil mellan arenan och tunnelbanan kanske inte var fullt så övertänkt)

Väninnorna och jag kom mycket väl överens.


Det tog, som bevis på det, mindre än en halvtimme att bestämma oss för var vi skulle äta lunch.
Det som gjorde att vi kunde enas så bra om det beslutet berodde på att man vid sidan om matutskänkningen
även med glädje serverade bruna porlande matdrycker.
Maten tyckte ingen av oss om,
men jag hade en fin lampa ovanför mitt huvud och ett

fruktansvärt fult tak som påminde om när vi armerade för husgrunden.

Så var det då dags att  bege oss till kvällens övningar.
Styrkta av ännu ett besök hos ett utskänkningsställe med mat och dryck, tog vi en taxi med en intet ont anande chaufför.
Kaxiga medelålders kvinnfolk är inget att leka med.

Framme!

Den långa östrogenvandringen hade börjat.

Väl inne såg vi på stora artister

som blev små på långt håll.

Här kommer en snabbrecension.

Stenmark: Kompetent men nedtonad.
Uggla: Bjöd på sig, roligast och med mest ballast, allsångsvänliga musiken.
Johnsson: Jag njöt av hans "Glorious".
Dansarna: Makalöst atletiska, skitbra egentligen.
Timell:... tja....
och nån komiker jag inte minns namnet på men han juckade i polisuniform på scen och det hade han inte behövt, drog en massa tid bara.
I övrigt...
Jag har länge misstänkt att låten Euforias stora framgång berodde på den duktiga artisten Loreen, men insåg när Ladies Nigtht karlarna sjöng den hur stark den är. Ståpäls när tiotusen kvinnor sjöng med.

Dagen efter låg jag flat på rygg i hotellsängen och glodde blodsprängt ut genom fönstret.
Då fick jag plötsligt blicken lyft från den intressanta pissoaren.

När finns en kyrka som närmast när man behöver rannsaka sitt syndiga liv och leverne?

Nåja, det tog inte länge innan vi åter var vid de dignande borden vid bazarerna.
Jag fyndade en lampett som jag skall visa vid tillfälle.

Sen for jag hem och väl där så for jag maken och Jennifer för att se Bondfilmen.
När jag hade sett den var helgen ungefär slut.