torsdag 27 maj 2010

Liten historik och reflektion.

Torplycka. Även om stavningskontrollen inte vill erkänna ordet så vet jag att vi nordbor nickar igenkännande. Torp och lycka hör ihop, sägs det.
Naturligtvis är det med den saken som med allt annat, ömsom vin ömsom vatten.
Ett torp var från början en liten gård som styckades ut från ett större hemman. Vanligast var att torparen hamnade i utkanten av byn bortom vägar och uppbrutna marker.
Avtalet var att torparen i gengäld skulle göra dagsverken på hemmanet och huruvida det gav torplycka är osäkert.
Detta var i en tid då samhället såg annorlunda ut... fast ändå inte.
Ingen kan väl komma och säga att tillgångar inte ger makt även 2010.
Glädjande nog så blev torparna erbjudna att få lösa in sina ställen efter andra världskriget. Jag tror att det är anledningen till att dessa hus finns kvar.
Man vårdade och tog hand om den plats där man vuxit upp, nu med möjlighet att torpet stannade kvar inom familjen. Ogärna satsar man pengar på ett hus som står på ofri grund.
Numera har jag märkt att man inte är så noga när man definierar torp.
Att huset finns på landet och är av äldre årgång verkar vara nog.
Inredningsprogram renoverar med rasande fart hus med salar som har högt till tak och kakelugnar och kallar det torp. Tydligt är att det är mangårdsbyggnader som troligtvis har haft torpare under sig i en svunnen tid.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar