Konstnären, jag och kyrkan.

För några år sedan impulsköpte jag ett verk av Pauliina Turakka.
I samma stund jag såg tavlan ville jag ha den.
Min subjektiva uppfattning om tavlan kommer här:
P.T. hade en sommardag tagit sängbotten ur en juniorsäng på skoj eller i brist på målarduk och sedan gått ut och målat av det hon såg.
Inget pet och påt, stora penseldrag och mycket färger.
Den är jättestor, för stor för mina väggar, så därför har den blivit liggande hemma hos oss, men nu har plötsligt väggyta frigjorts och det är dags för den att komma upp för beskådan.
Den hade ingen ram och jag minns att P.T. sa att det bara skulle vara en list runt den, men jag fick en annan idé.

Jag  köpte hamparep och spikade fast runt kanten och blev riktigt nöjd med resultatet.

Det är roligt att notera att P.T. är så "laid back" till kyrkan att hon målar den liten i ett hörn och målar dessutom av sina fötter på samma tavla. Kul!
På samma sätt uppfattar jag att jag med åren börjat känna för "min" kyrka.
Den är vacker bland blommor och blader och den skall finnas där i bakgrunden...
men man får ändå inte ta det för allvarligt.

Jag önskar Pauliina Turakka stor framgång i sin konstnärskarriär.