torsdag 31 mars 2011

Brevet från byn.

Mörby  31 mars.

Hej på er!

Nu är det länge sedan jag skrivit och jag ber om ursäkt för det. Det är väl för mig som för de flesta andra, att man blir så upptagen av vardagen och livet att det inte finns utrymme för åtaganden som det inte är överliggande brådska med.
Om jag skriver att "det märks att det börjar våras nu" så tycker ni förstås att jag borde komma med något nytt, för detta har ni uppmärksammat länge redan. Jag antar och verkligen hoppas att ni har hunnit och orkat sträcka på den, i försvar, vinterkrokiga, hopkrupna kroppshållningen som man får när snåla vindar söker sig innanför kragen ...och sett er omkring.
Ja, definitivt... alla tecken finns där, trots att termometern visar motsatsen... våren och ljuset är här.
Mer än fem månader med snö på marken har påverkat mig och tanken på att det ännu kommer att ta några veckor innan sipporna vecklar ut sina kronblad gör mig verkligen otålig.
Det börjar kännas som om det är nog nu.

Nej, man skall inte klaga... det finns fördelar med sena vårar också.
Man hinner få undan sina sysslor, förbereda sig mer innan värmen kommer.
Vissa vårar har man stått med krattan i handen och glott mot skidorna som stått lutade mot husväggen, två uppsättningar ytterkläder har hängt i hallen (vinter och vår) och torpet väntat på sina inneboende som inte har tid, för de putsar på båten i panik medan de snubblar över snöskuffarna som inte verkar ha hittat sina sommarvisten.
Nej, såååå, blir det inte i år... absolut inte!
Vintern har annars varit bra.
Den toppades väl av resan till Gambia antar jag. En resa att minnas!
Sedan kan jag ju berätta att min övergång från nattjänst till dagtid har fått dagarna att rulla. Det ger inte mycket tid till att hämta andan, speciellt då man har en idrottande familj som man skall passa med mattider och skjutsar.
Lite kultur har vi ändå lyckats klämma in.
Mellanbarnet är med i "hördududu-revyn" och jag själv har gnetat på och och tränat på rollen Larina i Eugen Onegin operan. Det är ovant och nytt för mig, men roligt!
Nu till helgen hoppas jag att jag kan komma ifrån (jobbar) så jag kan vara med på Queen-projektet som är på gång inne i stan. Det är helt hopplöst ibland att jobba oregelbundet. Suck!
I min skalle så planeras redan delar av sommaren. Jag vet redan att vissa helger kommer att ha evenemang som kommer att krocka. Fotbollsturneringar, sånguppdrag och femtioårsfest skall klämmas in samma helg. (2.7)
Det är bäddat för ett misslyckande. Jag drog mig just NU till minnes att vi också!! ...har planerat en kusinträff ute på Ledsöra... var det inte just den helgen vi lite löst talade om???
Nej... jag tar nog som alternativ och ror ut till en holme tillsammans med ett sex-pack öl, några burkar vita bönor... och en rulle toapapper ( som jag just kom på att kan behövas med tanke på födointaget) bara för att slippa ifrån.
Äsch! Det är sommaren det. Det är långt dit. Jag kanske inte ens lever då.
Nu kommer snart påsken!
Då dyker min storasyster från Bjurholm upp som påskharen. Jag har inte träffat henne på långliga tider.
Hoppas att det går att få till ett gemensamt samkväm med Bjurholmsystern och andra systern, (kulturbloggaren,) i ett systerligt snack. Det kan ibland vara rätt roande.

Detta var väl min vårvinter då...
Jag hoppas att jag kan återkomma innan midsommar...

Tussa lagom allihopa!
(jag vet, den var dålig, men värdelös humor är ju ett av mina kännetecken)

3 kommentarer:

  1. Det är verkligen mycket på gång ser jag och jag är mycket nöjd med att skriver sånt som jag kanske också har nytta av att veta. Som kusinträffen på Ledsöra:)

    SvaraRadera
  2. Varje gång det är begravning i släkten, så talar vi (jag) om att vi borde träffas under trevligare former. Kusinträffsnacket är således en produkt av detta. Inget är klart eg. men kusin E. hade en plan...

    SvaraRadera
  3. Nå Bella. Som alla börjar säga: de e hööst nu...
    Månne du får tid att börja skriva igen?Jag tycker nämligen inte att din humor är värdelös alls....Kram Johanna....

    SvaraRadera