Längtan till torperiverksamhet

Man är ålänning och bortskämd med svallande hav i vår närhet, jullen vid vår egen ägandes brygga, tystnad tar vi som en självklarhet och likaså avskildhet.
Jag tänker då mest på vad gäller vårt fritidsboende.
Längs mina promenadstråk som jag tar med hunden, finns flera torp alldeles intill vägen.
Det är sådana där torp som inte skulle riktigt duga som fritidshus för oss som redan bor i ett rött hus intill vägen.
"Att de ids lägga ner en sån möda på kåkarna som nästan har trappan på vägen där traktorer, bilar och mopeder gnällpinar förbi". Brukar jag tänka.
I helgen var jag ute och gick i becksvarta mörkret och ösregnet.
Det lyste i tre av torpen.
Vid ett av torpen, där man byggt ett elegant fritidshus intill, stod en svensk bil.
Vid de andra stod finskregistrerade bilar.
De hade alltså gjort sig besväret att resa en hel dag för att komma och sitta i urvädret i sitt torp.
Ur en av skorstenarna bolmade det kraftigt.
Man kunde gissa att det sprakade ordentligt i spisen.
Jag bara inte kunde låta bli att se mot köksfönstret. I det fallet levde mina ögon ett eget okontrollerbart liv.
Och jag såg....
De hade röda rosor på tapeten. Rosentapet!!!!
Det vred till duktigt i torptarmen, det kan jag lova.
Till på köpet hade de mage att sitta vid köksbordet under petroliumlampan med ett varsitt glas vin i handen.
Nu bara SKALL jag ut till min egen lilla sneda vinda orrkoja, om fast med VÅLD!