måndag 12 november 2012

Transport av jord gjord.

Ett av huvuduppdragen vid torpbesöket var att forsla en något "lite" överlastad bilkärra med jord tvärs över Åland, över ojämna färjklaffar och uppför en snorhal torpbacke.
Det lyckades.
Det var fredagkväll och mörkt som i en kolsäck när vi anlände, så kärran fick stå i lugn och ro och invänta lördagens dagsljus och *svällande muskler. (*som är kopplade till en spade och kratta då)
Tolv grader i kojan...
Denna gång var det sydlig vind och spisarna fungerade perfekt.
Vid nordlig å andra sidan...
Så många gånger har vi eldat utan att den MINSTA lilla rökslinga hittat ut genom skorstenen.
Fönster och dörrar på vid gavel, hundstackaren förtöjd vid en rönn på backen, maken har ALLTID utomhusjobb på gång när jag försöker få spisarna att brinna på rätt sätt.
Förmodligen bär jag ett omedvetet hat mot mig själv då jag på eget initiativ tar just den uppgiften på mig.
Som en grå vålnad i vit rök stapplar jag omkring, hostande, gråtande snorande och naturligtvis svärande med brinnande gamla ålandstidningar i nävarna. De försöker jag packa in i de rökkanaler jag hittar, jag öppnar och stänger på spisdrag, öppnar och stänger på dörrar och fönster, flyr ut ibland och luftar mina svidande lungor.
Maken står alltid begrundande och säkert lite chockad och ser på skådespelet ungefär i höjd med södra liderknuten, närmare än så vågar han inte komma.
För just den där delen, få igång spisar, det är MIN grej.
Men i fredags, som sagt sydlig vind ...och maken och hunden berövades på höstens event.

Varför forsla jord?

Livet som torpare kan inte ha varit lätt.
Därför har de första torpboarna en hedersvärd plats på väggen i storstugan.
Gubben ser liten och mager ut medan kvinnan har mera starka och bestämda drag.
Först tilldelades en strandäng till torparen med fin gräsvall och allt vad frid och fröjd.
Men, så blev det ny förrättning av markerna och torparens jord som han inte ägde, råkade komma på fel sida om rån.
Då fick torparparet istället ett alkärr att förvalta. Torpargubben var över 70 men började från början igen med att bryta stubbar och att dika.
Han hade magcancer och spottade blod, men lyckades ändå bli någorlunda klar innan han stöp på sin post.
Av den lilla anledningen skall markerna beträdas med andakt.

Själva stugan står på en grus- och stenås.
Där finns inte mycket jord, men däremot (ni vet denna höst) mycket vatten.
Vi har varit tvungna att dräneringsdika och därmed blottat grus och sten.
För att dölja det krävs jord och finns det inte något av den varan så måste den föras.
Nog om detta.


Vid en annan årstid än nu, växer och trivs maskrosen i den magra backen.
Jaaaaajaaaaa... det börjar bli bråttom med taket nu... vi skaaaa, ....loooovar!

5 kommentarer:

  1. Bra att du skrev ned histerien om det slitsamma livet på torpet. Och hur ett kärr kan förvandlas till en vacker backe. Men hjärtat ömmar för den 70-årige anförvanten.

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja, stackar´n. Inget fritidsproblem direkt...

      Radera
  2. Jo du, man vet vad man har när man drar på sig gamla hus, eller kanske ändå inte för det är fyllt med överraskningar hela tiden. Men mest är det bara roligt. Ofta har man beslutit en grej som senare visar sig att det är omöjligt att genomföra. Å andra sidan så dyker små ljuvliga möjligheter upp hela tiden.
    Lycka till Louise

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det rostiga taket är ju ingen nyhet direkt. Man kan säga att det legat över en... Men så länge man inte behöver ha pottor och kastruller överallt på golvet sååå..

      Radera
  3. Kanske dax att måla taket i sommar....


    Maria

    SvaraRadera