tisdag 23 oktober 2012

Till sista vilan skall vi alla INTE den vägen vandra.

Bloggaren Ordjorden och jag var häromdagen ute på uppdrag i min gamla Passat.
Solen sken och vi beslöt oss lite odygdigt att leta oss på avvägar innan vi nådde vårt mål.

Jag hade läst i tidningen att museibyrån hade renoverat och fixat upp de gamla gravplatserna på Prästö och jag ville så gärna se dem och vädret var så fint och...

Jag har varit dit bara en gång tidigare och det var som barn. Då gick vi dit från ett helt annat håll. Nu hade det ordnats en skogsväg och en liten parkeringsplats intill området.


Den här breda "galet vackra promenadostradan" hade jag inget minne av.


Den vek av och bjöd på ännu en bred väg. Säga vad man vill om ryssar, men de gjorde ingenting halvdant tydligen.
Är det vackert? NÄÄÄÄH! Man bara har lust att kasta sig under en pelar-en och svimma lite grann.


Kolla! Jag skulle vilja påstå att ingen blomstershow i England klarar av att skapa denna skönhet.

Mina drömska minnen från barndomen gick som sagt inte ihop med det jag såg.


Ja jag minns de rysk-ortodoxa korsen. Den nedre korsarmen påstås symbolisera det onda och det goda.


Och jag minns den pampiga gravstenen innanför stängslet. Där under mullen vilar knappast någon som byggt stenmurarna med sina bara händer kan man misstänka. 
Egentligen består gravområdet av flera gravgårdar.
Ortodox, katolsk, evangelisk, judisk och muslimsk.
Muslimerna var straffångar från södra Ryssland och de stackars satarna blev forslade hit till denna vindpinade ö för att bryta sten. De dog och  blev nedgrävda på den usligaste och magraste delen av området i närheten av judarna.
Den evangeliska gravgården används fortfarande. Om jag inte minns fel så får endast de som bott och levt på Prästö begravas där ...i den svaga sluttningen med med Prästösund som tittar in mellan trädstammarna.


Mera kors. Denna gång på ett glänsande klot, (tyvärr ser man inte det på fotot). Jag har läst på och om ni undrar på den högsta korsarmen så är det meningen att INRI-skylten (heter det så?) avbildats.
Ingen har kommit på att stjäla det, men allt handlar väl bara om tid.
...och tid är det som har förflutit.
Jag kan omöjligt  se se den begynnande staden Skarpans framför mitt inre. Svårt är det att tänka sig salongerna med de glittrande ljuskronorna, de eleganta officerarna, soldaterna, myllret av människor
...nu i det hösttysta Bomarsund... och det slumrande Prästö.

7 kommentarer:

  1. Åh så vackra bilder, du kan du :)
    Jag har varit dit själv en gång på nån rekreationsdag när jag jobbade på landskapet och jag var mäkta imponerad av allt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Som den blyga viol jag är, så måste jag säga att det var inte fotona... det var VÄDRET! Första dagen i oktober helt utan regn.

      Radera
  2. Men kors då! vad bra att du gjord reachursen.Vackra bilder! Jag har inte tittat på mina bilder änn. Kul att se skillnader på dina och mina.

    SvaraRadera
  3. man skall inte stava som man tänkter. Det jag menade du gjort var ...researchen....

    SvaraRadera
  4. Vad fint det har blivit där. Jag var dit en gång i min gröna ungdom, då var inget upprustat. jag minns inte gröna gräsmattor. I mitt mossiga minne finns lika mossiga gravstenar. Jag måste verkligen fara dit nästa gång jag kommer till Åland, om det är sommar alltså

    Louise

    SvaraRadera