torsdag 14 mars 2013

Idag: Lite trött men glad i sinnet.

Nu har jag vakat i tre nätter!
Mitt älskade jobb! (kan man säga så?) Det är inte högavlönat, ingen större glamour runt arbetet, men jag trivs så in i baljan!
Att jobba natt på ett servicehus... konfettin ramlar inte över en alla arbetspass, men mina arbetskamrater är en samling hedersknyfflar... och jag... jag tycker genuint mycket om äldre människor.
Under detta arbetspass fick jag en insikt!
Jag förstod plötsligt sambandet mellan mina böjelser för böcker, texter, historia och mitt arbete.
Om arbetssituationen inte är helt galen, att man hinner stanna upp, så är det bara att suga i sig av det de inneboende berättar.
Tänk om jag för trettio år sedan, när jag började min yrkeskarriär förstått och haft tid att lyssna och ta till mig historierna.

Då fanns de kvar.

Man matade hastigt någon som flera gånger med segelfartyg, passerat Kap Horn.
Någon behövde värkmedicin till sina förfrusna ben, en åkomma man dragit på sig i skyttegravarna i Karelen
 Personer som var inblandade i uppbyggandet av det moderna samhället Åland, fördes in i måttligt varma duschrum, där jag säkert gjorde ett fullgott arbete, men tiden fanns inte att stanna upp och lyssna.
Jag hoppas att deras historia finns någonstans, för hade jag inte tid.

Jag minns vissa ord ändå...
"Då sade Mannerheim till mig..."
"Farbror Topelius dök upp då och då..."
"Min kontakt med Sven Hedin... " (då visste jag inte vem S.H. var och jag har ett minne av att den jag vårdade gav mig en beklagande blick och inte skrädde orden)

Men, historierna tar aldrig slut.
De finns ännu.
Detta vakpass har jag fått till livs att:
I min by finns en äng som kallas för stekpannan, för att det var alltid så varmt där när man bärgade hö.
I grannbyn finns en åker som heter "Oxpinan".
Den som berättade om detta visste inte hur namnet uppkommit.
Jag gick då bara in i nästa rum...
Där fanns någon med ett sviktande närminne, men...
"Undrar du om "Oxpinan"? Den hette så för att det var sank mark där och översvämmades med knott och mygg, som naturligtvis var plågsamt för oxarna."
Oxar!! För hur länge sedan användes oxar?
Bara det!




6 kommentarer:

  1. Det kallar jag levande historia! Jag säger bara de. Sven Hedin. Jag har bara sett första hustrun till Algot Niska , i sina sista omedvetna år under mina år som arbetsteraput.
    Men massor av berättelser fick jag. Just nu är det bara doggen som häver ur sig sin berättelser.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Algot Niska! Respekt! Mamma mia! Do tala me hondar...

      Radera
  2. Berättelserna, betraktelserna och historierna...det är väl det enda jag faktiskt saknar från tiden som nattarbetare/vårdare...(men jag måste ju tillstå att en hel del sk*tprat förekom också...) :))

    SvaraRadera
  3. Jag får inte höra ett dyft om något som inte berör stunden, i mitt jobb. Dåtiden betyder inte något om man är föståndshandikappad. Jag kan ju avundas dej litet att det inte går att kommunicera på mitt sätt med "brukarna" men samtidigt är det stimulerande att hitta just DEN individens sätt att nå ut.
    Louise

    SvaraRadera
    Svar
    1. Egentligen så finns det inget som hindrar varken dig eller mig att umgås med varandras "brukare" om andan skulle falla på. Mitt gäng har sällan framsteg, det gäller att behålla det man har så länge som möjligt istället. Storysarna får man på köpet :)

      Radera