Det var då rysligt...

...vilket uppehåll i bloggandet det blev!
Ingenting i mitt fantastiska liv har fallit i nåd hos mig, som så intressant, att jag anser att det bör vidarebefodras till resten av världen.
Därför känns det nu som om jag skriver ett amerikabrev.

Här hemma på tunet lefver vi gott.
Både maken och jag går varje dag starka och friska till våra sysslor.
Den yngsta av herrens gåvor, kommer framgångsrikt att avsluta sin lagstadgade skolgång i juni och avser därefter att söka sig ut i arbetslifvet under sommaren.
Det är nu tunga tider i vårt land. 
Den som ett arbete förvärvar skall känna tacksamhet och stor nåd inför möjligheten att med egna medel få möjlighet att skyla sin kropp med inköpta plagg från storstaden... och eventuellt ett par nya converse...

Ok, där for det...
Just nu sitter jag och njuter.
Jag njuter av att regnet smattrar mot rutan.
Ett sådant efterlängtat ljud!
Hur efterlängtat är tom. överraskande för mig själv.
Skulle jag bli tvungen att höra snö knarra under skon igen inom ett halvår, krävs minst lika lång terapi av det traumat.

Jag känner mig faktiskt så upprymd över att det regnar och inte snöar, att jag tror att jag skall bege mig på en promenad med hunden.
(om han inte vägrar).

Hej svejs!