onsdag 28 december 2011

Läst.

Man kan misstänka att Läckberg har legat under flera granar denna jul.
Man kan inte annat säga än att ... hon säljer!
... och... hon skriver!
Hennes senaste deckare "Änglamakerskan" är 355 sidor lång. Det är inget man klämmer ur sig i en handvändning. Hon måste vara flitig helt klart. Inte har hon lutat sig tillbaka och gosat in sig mot säckarna med pengar som hon skulle kunna göra.
Tur är väl det, för hon kan underhålla! Inte svårt och komplicerat, nej lättförståeligt och i miljöer som vi kan känna igen oss i. Hög som låg läser vi Läckberg.
Till min förvåning så såg jag att jag hade bara tre böcker av henne.!? Kanske jag gett bort dem eller så är de på stugan...

Om Änglamakerskan:
Kanelbullar är goda! Speciellt om man följer receptet och det har C.L. gjort.
De är många nu, personerna... som bakats in i degen.
Erika (en i persongalleriet) har blivit en lyckosam modig romanförfattare...  ähum... lever med en polis,... hmm.. har småbarn... hmmm.
Hennes syster Anna trasslar i äktenskapet. Över lag är det ganska mycket beskrivningar av familjers mödor och tillkortakommanden.
Något som hänt i historien kommer i sin dager i nutid, ett sätt att skriva C.L. vanligtvis använder sig av.
Det blir som två parallella historier, inget dumt drag om man räknar med att läsaren klarar av att hålla reda på mängden av personer som finns med i handlingarna.
Jag tycker att "fyrvaktarens dotter" var bättre med sin klaustrofobiska, spökiga intrig.
Denna bok är ... förväntat, okey.
Men, nog måste jag ge henne credit för samtidskänslan, tentaklerna har minsann legat ute.
Skottlossning på en ungdomskoloni på en ö!!? Nazistiska strömningar, mobbning i överklasskola med internat.
Lite impad är jag allt över det.

NIII!!! ... kära läsare kommer inte att bli lika impade över min bekännelse som nu kommer.
En bekännelse om min dragning till lågt stående kultur.
I granens svaga sken och i glöggrus har jag läst i snart tio års tid om vad HERMAN HEDNING kan hitta på.
Denna vämjeliga art av seriefigur...  fet, elak, snål, egenkär, våldsam, ful, listig och äter med stor aptit lard eller korv gjord på feta fästingar, har varit ett måste i julfirandet jämbördigt med valnötterna.
VILKET BOTTENNAPP i kulturens algslemmiga damm!!

Tyvärr kände jag i år att jag inte var lika road.
Det är den där sablars medelåldern som kilar in sina konstiga värderingar i hjärnan, jag är övertygad om det.

5 kommentarer:

  1. Just änglamakerskan har vi som ljudbok. Den och många andra har förnöjt våra långa bilturer genom Sverige...:))

    SvaraRadera
  2. Läckberg är bra. Mamma fick mig att börja läsa henne. Praktiskt hon köpte böckerna och jag lånade ;) Läs Denise Rudbergs böcker också, de är bra. Lite elegans crime. Jag läser den andra nu . Inte kommer jag ihåg vad den heter. Men bra är dom. Kram Mia

    SvaraRadera
  3. Det är hjärnans fel. Att tråka till det. Det har alltid varit så.

    SvaraRadera
  4. Hej och god fortsättning!

    Har försökt att slita mej bort från alla måsten och få tid att sitta och läsa din blogg, nu först har jag lyckats.
    När du har tid för att sitta och skriva är en gåta med allt som händer runt dej och ditt liv just nu.
    Barn o barnbarn var här i två dagar under julen, det är som att ha 4 Bruno, (tror jag, jag är litet osäker därvidlag) men dom är överallt, och skall underhållas. Vi fick i alla fal snö till jul, ganska mycket, det var ju kul för dom små liven.

    Vi ses snart Louise

    SvaraRadera
  5. L: Jag har "Fyrvaktaren" som ljudbok eller hade... gav bort den.
    M: Denice Rudberg, skall bli!
    E: Min hjärna är alldeles seg idag... och sömnig.Tråkig har den inte förstånd till att vara.
    Louise: Ibland tar det alldeles för mycket tid av mig, det är sant. Bruno!! , han kan man slänga i hundgården. Barnbarn skall njutas... har jag hört, allt annat är oviktigt. ;)

    SvaraRadera