torsdag 20 januari 2011

Nu ...vardagen i centrum.

Det är inte fel med att det inte saknas dramatik i min vardag, det är inte därför jag varit lite slö med mitt bloggande.
Snarare är det energilöshet i kombination med bortslarvad karta och kompass i livet, som är orsaken.
Kan ändå meddela att jag har börjat jobba dagtid och denna "annorlunditet" vimsar till det ordentligt.
Plötsligt har jag arbetskamrater runt om mig som jag måste klura ut hur fungerar, på samma gång som nya rutiner skall bankas in i skallen och dessutom i den röran skall man göra en insats, en insats som man hoppas att arbetskamrater och jag själv är nöjd med.
Visst är det roligt!
Men, känslan av att inte ha överblick över skeendena i arbetet oroar mig, jag kan inte bedöma om mitt arbetsbidrag är tillräckligt.
Sedan skall man dessutom knöka in sig i rangordningen.
"Men, ...ett sådant gammalmodigt tänkande," tycker ni..., men jag är övertygad om att detta djuriskt urtida beteende finns mitt ibland oss och får oss att jobba bra i grupp.
Det är naturligt att yrkesskickliga arbetare blir en gruppledare, om de vågar utnyttja detta facto.
Själv tror jag att jag ligger lite över mittenstrecket i denna grupp. Inte för min yrkesskicklighet och organisationsförmåga (denna förmåga kan brista grovt) utan mera för min munglapphet. Jag snackar till mig min position genom att delge mina åsikter. Alltid finns det någon tystlåten person som kanske har haft en bättre eller kanske lika bra åsikt som tänkt "låt gå då för det, bara jag slipper tramsa".
Sedan kan ålder ha betydelse.
Nu lämnar vi detta.
Jag sitter här framför datorn och sneglar lite surt då och då på almanackan bredvid mig.
Den är fylld av komihågnoteringar och klockslag.
Jag vet redan på förhand att jag kommer att "faila".
På lördag infaller en DESPERAT situation. Klockan 11.15 bör jag vara på tre ställen och detta håller i sig till kl: 17.00. som eg. är middaglagartid. Denna lyx som att laga middag får jag ta och glömma.
Lyx och lyx.... i  hemlighet är min familj glada över min frånvaro från spisen.
Jag har denna vecka lyckats torrkoka,( i ångkastull,) potatis och även vid ett annat tillfälle kokat potatis för lite (samma j...la ångkastrull)... och bränt vid en mannagrynsgröt.
Vad kan vi säga om det?
Att dagdrömmeri och tidsnöd är oförenligt med  matlagning.

7 kommentarer:

  1. Så gott med dagtidsarbete! Jag tror att det är bäst att inte jobba för många år natt...Det sliter väldigt. Hoppas du trivs med jobbet! :)

    SvaraRadera
  2. Hoppas du vänjer dej snart och slutar bränna upp allt du ska koka!

    SvaraRadera
  3. alltså, jag måste fundera en lång stund...flera dagar...på det du skrivit. Det måste inte ha varit så lätt att vara yngsta i en stor syskonskara. Hm. Men att vara tvåa är inte heller så bra. Man vet då hela livet att man inte kom först. Men jag är inte så stressad nuförtiden. Tar livet som de kommer. Jag väntar alltid på att någon ska fråga efter mig. Jag har alltså inordnat mig i någonslag ordning i samhället. Låter de här mycketkonstigt...

    SvaraRadera
  4. Ja det där får man inte ta så allvarligt. Man är först med något annat istället. Man kan ju också vara klokast och sötast, mest praktisk, vigast, konstnärligast....Själv måste jag säga att jag många gånger dragit nytta av att vara sist och minst.

    SvaraRadera
  5. varför kommer inte min kommentar in? *tjurarlite* Man behöver gudskelov inte vara mest eller bäst eller nåt annat, man FÅR torrkoka potatis eller vidbränna ägg, det ÄR liksom good enough att "bara" gå omkring och vara sig själv :) Gudarna ska veta att det inte är så "bara" alla gånger det heller, och då får man räkna med en torrkokt potatis eller två ibland helt enkelt :)

    SvaraRadera
  6. Skumt det där med kommentarerna...
    Man får väl vara nöjd bara med vem man är.
    Om man var det... och dessutom förlikade sig med andra så skulle världen se bra mycket bättre ut.

    SvaraRadera