Fick man ångra.

Vi håller lite smått på med att renovera vår gräsmatta. Den är mossig och gropig, ingen fröjd för ögat direkt...
Till största delen har vi (maken och jag då) fått hjälp av en kille med maskin... resten skulle VI göra.
En del av problemet var ju att maken, i detta fall kan vi kalla honom "kapten Bölja" bestämde sig för att fara ut på de sju haven, vilket medförde att vi blev jag och jag blev ett med jordhögen.
Glad i hågen spettade* (* bända upp stenar med järnspett) jag upp uppstickande stenar som gräsklipparens rotorblad allt som oftast slog i.
Det gick bra tills...

Det som syns är i storlek med två karlahänder... jag tvekar ändå, den kan vara stor... men, man kan ju alltid se efter.

 Ojdå.
 En sådan rår man inte på själv, men om man liksom undergräver den då sjunker den ner och jag kan lägga lite jord på bara. Blir fint som snus!

 Bara det att det var en jättestor bumling bredvid så det gick inte att undergräva där jag planerat.
Så bumlingen måste bort för att jätten skulle kunna flyttas på. Hänger ni med?

 Vid detta lag känns det som om inälvorna håller på att gå sönder och jag har en svag "spykänsla"
Armmusklerna vibrera och det droppar svett från nästippen.

Jag har bara vaga minnen av hur det gick till att få bumlingen upp på gräskanten och jätten flyttad.
Nu kan man se att stenen med god marginal är under gräsytan. Tillbaka med bumlingen och jorden.
Såjord på.

Skicka gräsfröet grabbar!

Här, en till som gräsklipparen smäller i.

Ånej, mig lurar du inte!