Funderingar i natten.

Jag antar att jag borde gå i terapi för det...

Jag måste erkänna att jag blir sittande framför TV:n när programmet "lyxfällan" visas.
Under de första programmen som jag såg så hade jag väl knappt fast munnen. Nej där satt jag som en fågelholk.
Hur kunde de låta det ske??
Alltså... någon sorts säkerhetsfunktion måste ha kopplat ur helt.
Den gamla neandertaltanken, att "nu är det fara på färde, nu finns det risk att du och din familj går under..." den pluppar inte upp ur det medvetna.
Om vargarna i form av inkassobrev, stryker runt lägerelden, då låtsas man inte se dem.
Ser man dem inte så finns de inte. Det är tydligt, men under det fördolda lurar ångesten...
...och jag tycker så fruktansvärt synd om dem.
Präktigheten lägger sig över mig som en kladdig hinna och jag blir generad över att de måste visa upp sin dumhet inför miljoner och att jag dessutom inte har mera vett än att jag sitter där och beskådar eländet.

Nu börjar jag ändå se ett mönster, några av de utsatta har gemensamma faktorer.
Inte så många, men någon  av dem är samlare tex.
De flesta är lågutbildade och lågavlönade.
Det finns ett sug efter dyra prylar, soffor och platt-TVer, högvis med kläder.
Men, ändå måste jag påpeka att förvånansvärt många drabbade är fylliga människor, har stora tatueringar, piercingar, t-skjortor med hårdrockreklam.
Men vem kan klandra dem? Reklamutbudet är enormt och det är klart att man vill ha det där som man till synes blir så lycklig av, det där som man tror att alla andra har och är just orsaken till den stora lyckan som verkar råda i deras hem.
Nu tror jag att jag är färdig med detta program.
Det var vad jag sade till mig själv när jag såg en far gråta över sitt förlorade Xboxspel.
När familjen är på väg att bli hemlös gråter han över denna elektroniska tingest.
Det måste ju vara så att spelet blev en symbol för situationen, intalar jag mig.

Det är synd om oss människor!