söndag 13 november 2011

Rosor till far.


Det har blivit lite glest med fäder att fira för min del. Alla vilar de nu i den mörka mullen.
Den far vi har i huset gick lyckligt iväg i morse med sin hund till skogen på jakt. Bättre kunde det knappast bli för hans del.
Jag brukar ofta påpeka till mina barn att han inte är min far, att de inte kan räkna med att jag skall fixa någon överraskning för honom och sedan låtsas att det är de som hittat på det.
Äsch, vi brukar inte spänna oss så mycket. Man kan väl ha farsdag resten av året också, liksom lite utsmetat alla dagar, blandat med morsdag då då.
Jag vill ändå, med respekt för dessa familjeförsörjare som jag aldrig får tacka mera för deras insats, ägna dem en liten tanke och några ord.

Morfar Axel Alm.
Honom fick jag aldrig träffa. Han drunknade tragiskt en vår under säljakten. Min mamma var äldst i barnaskaran och hon var då fjorton år. Livet hade säkert blivit annorlunda i den familjen om han fått leva.
Fast jag aldrig träffat honom har han gjort intryck och avtryck i mitt liv. Otaliga är historierna och inte minst... jag sitter ofta i den utdragssoffa han snickrade... då för länge sedan.

Farfar Johannes Nordberg.
Kraftkarlen! Skrockande högljutt skratt blandat med kommandon och rörelse.
Han levde med sin stora familj nästan hela sitt liv ute på en ö i havet.
Seglade, fiskade, sjöng med kraftig röst och dansade polka med lätta fötter trots hans avsevärt stora kroppsbyggnad.
Han har myntat några ordspråk:
" Hur skall jag stå? sa lesörin när han stod brudgum." (Jag tror att detta skall sägas när man känner sig osäker)
"Är det vals eller polka?" (detta sades när han hade som vanligt bråttom, ...då till dansgolvet med en danspartner i näven som knappt hann med och knappast tacka nej heller om hon skulle fått den tanken)
"Jessus så långt ut!" (på äldre dagar oroades han mycket över sina nära, oftast över barnbarnen som gärna rodde, utan att någon större fara hotade inne i Ledsörs fladan.)

Pappa Karl Nordberg.
Honom känner jag bäst, men vet vet minst vad jag skall skriva om.
Det är liksom så mycket som finns att säga.
Sjömannen i livsfara på segelfartyg, i hamnar i Sydamerika, galeaser, bogserbåtar, fiskebåtar, isar, vapen, jakt, jordbruk och djurskötsel, snickare, hantverk, båtbyggen, dansör, sångare, vältalig underhållare...
och inte minst...far.

6 kommentarer:

  1. Vi har varit och uppvaktat min far idag och visst är det lite speciellt de dagar när generationerna före oss gör sig lite extra påminda. För min del blev det ett sms från dotra och att jag som vanligt gav Louise kaffe på säng. Erika grattade också vilket värmer gott hos en tjänsteförrättande morfar.

    SvaraRadera
  2. En sak bland många om din far vet jag att han var kung på att dansa tango, den enda jag kunde dansa med i alla fall.

    SvaraRadera
  3. n´G:Och plötsligt så är man där... överst i generationsstegen och fattar ingenting!??? Hur gick det liksom till?
    miloa: Jag tror vi får leta länge på denna vindpinade ö innan vi hittar någon som dansar tango på samma eldiga sätt. Det var tider det! (jag satt först och grubblade... var kommer detta namn miloa från... innan det plötsligt slog mig... Naturligtvis, enkelt!) :)

    SvaraRadera
  4. Nostalgi:) Jag har upptäckt att Bjarne och Greger har en sak gemensamt: de serverar kaffe till sina fruar. Men faktiskt var jag uppe så tidigt denna farsdag att jag serverade honom. Mer tur än skicklighet.

    SvaraRadera
  5. ... just så... (mutter, mutter)jag är den ENDA!! alla andra får kaffe på säng!! (gnisslar nu även tänder)

    SvaraRadera
  6. ja visst är det enkelt mitt namn , men lite klurigt också.. Kram.

    SvaraRadera